Aftonbladet – 1 september 1841, sida 2

stående i kristendomer, som innehålles i den lilla skriften: eZwei friedliche Blätter von Dr D. F. Strauss, Altona 1839, och som vi ej kunna nog rekommendera hos läsaren, slutar med dessa orden: aLika så litet, som menniskan någonsin kan vara utan religion, lika så litet skall hon vara utan Christus; ty att vilja hafva religionen utan Christus, vore icke mindre oförnuftigt, än att vilja vara förtroligt hemmastadd i poesien, utan att göra afseende på Homer, Shakespeare, o. s. v. Och denne Christus, så vida han är oskiljaktig från religionen i dess högsta gestalt, är historisk, ej mythisk; en individ, ej en symbol. Till denna historiskt personliga Christus börer ur hans lefnad blott det, hvari hans religiösa fulländning framställde sig: hans tal. hans sedliga handlande och lidande. Hvad som i hans handling ej omedelbart sammanhänger med det sedliga, såsom hans under; ännu mera, hvad som, i stället för att hafva utgått fsån bans inre, blott ytterligt hos honom inträffade, såsom hans död, i egenskap af yttre factom, och med förbiseonde af Jesu dervid bepröfvade karakter, såsom vidare hans uppståndelse och himmelsfärd, kan ej. blott genom symbolisk tydning, vinna något religiöst värde, då denna, på fromhetlens och tänkandets olika utvecklingsgrader lärer olika utfalla. — Ingen fruktan således, att Christus för oss skall gå forlorad, om vi finna oss nödsakade, att gifva mycket till spillo, som man hittills kallat kristendom! Detta ger oss och alla så mycket mera säkerbet ju mindre vi ängsligt fasthälla läror och meningar, hvilka kunna gifva tänkaren en böjelse till atfall från Christus. Men om Christus för oss qvarblifver, och qvarstår såsom det höjsta, som vi i religiöst hänseende förmå inse och tänka, såsom den, utan bvars närvaro i själen ingen fullkomlig fromhet är möjlig; då återstår oss i honom dock väl det väsendtliga i kristendomen! — Detta sistnämnda är ock föregånget af en lång historisk sammanfattning, som har följande inledning: Man har ofta gjort Dr. Strauss den förebråelsen, att hans forskningar gå ut på av tillintetgöra hela evangeliska historien; många hafva till och med, jag vill icke afgöra, på hvad grund, med verldslig vrede förkunnat, att Strauss icke en gång lemnar oanfäktsd en Jesu verkligen inträffade tillvaro (einfache Existenz), och att enligt honom sjelfva kristendomens stiftare fördelar sig i den utroliga sagans töcken. Genom ett uppmärksamt betraktande af förevarande forskningar måste väl det ogrundade i sådana oförståndiga förebråelser visa sig af sig sjelft: imedlertid kan det doek icke vara öfverflödigt, att sammanställa de af en vetenskaplig pröfnings mångfaldiga vändningar vunna tilldragelserna af historisk sanning till en enkel och lugnande öfversigt, och derigenom lemna det ovedersägliga beviset, att äfven med begagnande af det djupt inskärande, för första gången med allskarphet använda mythiska förklaringssättet, en fast, vanfäktad historisk kärna blir öfrig. Vi måste till detta ändamål först i all korthet sammanställa de grundsatser, från hvilka denna undersökning utgick., Detta må för denna gången vara nog att bemöta Biets och dess värdige Upsaliensiske kollegas försök att förvilla omdömet med afseende på antingen syftningen af Strausss arbete eller beskyllningen, att det är skrifvet för den råa massan, för hamnbusar och dylika (se Biet för i går). Det som mera egentligt rör den delen af ämnet, som kommer i fråga under skriftvexling i tryckfrihetsåtalet, ha vi tills vidare ansett oss kunna förbigå.