Aftonbladet – 1 september 1841, sida 2

genomgå båda. Den kortare bearbetningen följer. icke allenast med trohet sjelfva indelningen, utan äfven nästan kapitel för kapitel af det större verket, både till satser, invänningar och hufvudsumman af bevisningen, eburu med uteslutande af den exegetiska språkkritiken och dylikt, som endast kunde förstås af de lärdare theologerne, men icke ens af mängden bland prester, och som icke kunde tillhöra en förkortad, så att säga bistorisk redogörelse. I alla fall är det klart, att den ifrågavarande beskyllningen för vanställning, så länge den icke blifvit bevisad, endast qvarstår såsom en tom tillvitelse, åt hvilken man, med kännedom om de oftanämnda redaktionernas grad af sanningskärlek, också icke lärer underlåta att skänka dess behöriga värde. Om åter författaren till bearbetningen kan sägas hafva astulit Strauss forkningar, så kan sådant icke kasta någon skugga på hvarken öfversättaren, utgifvaren eller förläggaren af den Svenska upplagan, emedan öfversättningar från hvilket utländskt arbete som helst, uttryckligen äro i lagen tillåtna. En tredje lika fullständig dikt om samma arbete är, att bokens författare påstås vilja inbilla enfaldigt och okunnigt folk, att Strauss försök innebära sanningar, om hvilka man nu blifvit så ense inom vetenskapen, att de kunna anses såsom trons rättesnöre. Någonting sådant är icke allenast aldrig yttradt; utan den öfversatta bokens författare har tvärtom sjelf i företalet både omnämnt den häftiga opposition, som Strauss skrifter väckt i Tysklaud, uch medgifvit att mycket deruti kan tåla att nagelfaras och pröfvas; ja, i slutet af arbetet omtalas det, att Strauss sjelf funnit sig af motskrifterna föranledd att modifiera sina egna meningar i många punkter, uti tredje upplagan af sitt arbete, som utgafs innan andra delen af bearbetningen utkom. Denna bok är således icke något försök till uteslutande proselytmakeri; den innebär ingen förkättring af andras meningar; den lägger tvärtom med all möjlig op.rtiskhet dessa 1 dagen bredvid Strauss egna och framställer endast såsom ett faktum i den religiösa polemiken de åsigter hvartill theologen kommit genom sina lärda forskningar, under medgifvande att äfven misstag kunna finnas deri, likasom i alla menskliga föreställningssätt. Hufvudfrågan för striden derom här i Sverige kan för närvarande således icke heller blifva, huruvida Strauss åsigter äro absolut rätta, utan endast huruvida det är rätt och billigt, att vilja förqväfva dem genom maktspråk i stället för vederläggning. Och i sanning! man måtte frukta, att antingen våra egna dogmer eller vårt presterskaps bildning och förmåga att upplysa, måtte stå på bra klena fötter, om hela den andliga hierarkien icke skulle vara mäktig att upprätthålla de förra emot inkasten af denna enda bok, eburu dessa inkast på köpet samvetsgrannt upptaga äfven den rådande kyrkans argumenter. Det grundligaste, eller sjelfva dråpslaget, har likväl slutligen Svenska Biet sökt att gifva detta arbete i opinionen hos dem, som ej läst detsamma — hos andra är det ej farligt dermed — genom det påståendet, att Strauss åsigter skulle cundergräfva hela vår kristna tro. Denna anmärkning har imedlertid författaren sjelf upptagit, och uti andra delen af den nu utgifna öfversättningen finnas icke mindre än 60 sidor egnade till vederläggning af denna villfarelse (sid. 250 till 340: Slutafdelning; om den af förståndet ledda bistoriska forskningens förhållande till den kristna tron. Första kapitlet: tro och vetande. Andra kapitlet: kyrkans lära om Christi person och verkningar. Tredje kapitlet: Rationalisternes och Schleiermachers läror om Christus. Fjerde kapitlet: Kants, de Wettes, HBorsts och Hegels läror om Christus. Femte kapitlet: Förmedlingsförsök och slut). Här förekommer pag. 286 följande: a Vi sammanfatta således vår lära om Christus i följande satser: aChristus är den person, i hvars sjelfmedvetande enheten af det gudomliga och menskliga först uppträdt, och med en sådan kraft, att den, i hela omfånget af hans anda och lif, ända lill den minsta återstodens försvinnande, tillbakaträngde allt, som bämmade denna enhet; utan att likväl det af bonom först tillämpade religiösa medvetandet borde i enskilda förhållanden undandraga sig rening och vidare utbildning genom menniskoandans fortskridande utveckling. Och sidan 309 heter det till slut: Då vi efter detta, en hopdragen framställning af de evangeliska berättelsernas historiska innehåll omfattande utdrag, åter kommit till frågan om den historiska forskningens förbållande till tron som utgör innehållet af slutafhandlingen, så kunna vi ej annat än uttala dess slutliga resultat, såsom en tillfredsställande slutmening, med Hr Dr. Strauss egna ord. Hans uppsats: -Det förgängliga och det be