Aftonbladet – 31 augusti 1841, sida 3

icke åberopat något lagrum, som är gällande och kunnat medföra något ansvar för den tilltalade det icke heller kan åberopas i gentalan emol mig, derföre alt jag brustit i bevis.n Den anklagade blef frikänd. Folkmängden som samlats i förväntan på ett rysligt sorgspel, Iskade likväl i allmänhet så mycket den akloks gummanr och hatade så innerligt hennes anklagare, att den, långtifrån att blifva missnöjd öfver utgången, tvärtom vid domens afkunnande uttryckte sin tillfredsställelse med förfärliga hur rar op, som skakade hela tingshuset och genljö do vidt och bredt omkring i nejden. Samm: högröstade tankeyttring, tastän i alldeles mot satt betydelse, följde hofrättskommissarien, nä! han, i ögonblicken derefter, smög sig förläger och rädd på sin schäskärra och jagade i fyr språng från tingsstället. Det var det äldsta ra bulisterict i nyare mening, här föranledt af et Irabulisteri 1 den ursprungliga. I Når lugnet hunnit återkomma, upplöste Lag mannen tinget; hexmålet hade nemligen vari det sista, som för tillfället förekom. Tan steg upp och gick till den gamla, som ännu sat qvar utan esentligt beg:epp, som det tycktes om hvad som händt. aMor Gertrud sade han, ani är nu få; mer på det ni icke måtte, af nöd på er ålderdom förledas att utsälta er för något nytt åtal a samma slag, skali jag al egna medel anslå åt e ett årligt underhåll, tillräckligt för er bergning så länge ni lefver. Och jag, sade möjor v. Ziogeuhayn, som ut kommit i tingssalen, tillika med sin fru ech si ägerska och värmat sig gruppen, kall drag försorg om en anständig hemgift at er foster dotter, i hopp att hon, sisom git eller ogift fortfarande vårdar sig om er, med samma om org som hittills. Jag bar mera lyckliga anled ningar härtill, än ni sjelf tror kunna erinra er. aGud välsigne det nådiga herrskapett, svara