Aftonbladet – 31 augusti 1841, sida 3

donnance egentligen benämnas beslut? Är icke Konungens Befallningshafvande i denna fråga lagstiftande, men Häradsrätt lagskipande myndighet? Ar icke Hr B. påtagligen de klagandes motpart inför K kollegium cch bådas inför Konungen? — Vidare ordas om den vrätt, tfän:ts (väjghållningsskyldige?) innevånare ida genom den öfverklagade vägordningen. Derpå passar förträffligt ofvanstiende valspråk. Man har rid upp på allmänna lagen. Hr B. har ock goda remonter wi förnuft, erfarenhet och välmening. Hvartill äro embetsmän anställde, om ej att göra den döda lagbokstafven lefvande och supplera dess brister? Att man i allmänhet så uppfattat den nya vägordningen synes deraf, att den öfverklagats endast af några secknar inom N. Wedbo härad, representerade af Hr Nathorst. Alla do öfriga torde funnit lexan kanske sträng. men väl beräknad; och för dessa, som tagit don iill godo, synes det öfvortlödigt att off-niliyen ku .ura, såsom Kemmarkollegium yrkat, dess Utslag, hvilket icke tycks röra dem, som ingen ändring sökte, och för hvilka vägordningen således är både lag och bifall. Vä garne inom länet i allmänhet äro ännu vissticke att skryta med, och den nya Nägordningen är att anse mer såsom ett önskningsmål, än ett ovilkorligt lagbud, säsom ett mönster att småningom upphinna, icke att geast effektuera. De förskräckta kunna trösta sig dermed, att man tager denna sak, såsom mången annen, temligen tranktilt; — och huru strängt förordningen handhafves, kunna de se på ett och annat vägstycke i närheten af sjelfva Landshöfdingeresidenset. Genomgår man nu deantastade punkterna, så visar det sig lätteligen, hvilkendera sidan är mest antastlig. Den 1:a punkten föreskrifver, att väj ska l vara: tfulirig; hu u får man den annars fast och vattenfri?: Då Kammarkollegium anmärkt, att ailmänna lagen intet bestämmer om vä. s höjd på midten och st; derna, så är ju detta en brist i lagen, en förtjenst hos vägordningen. Om 53:e punkten, som ålägger dikning. der vägen är läyre än marken, och t ata backur, gäller all-; deles samma anmärkning. Sprängskotten i st:nar. och hällar, för att öppna vägdiken, äro säkert räkneliga. En sorts dikning gär visserligen mycket lättare: den reml. som regnskurarne göra i vägen, helst i backar. Stadgandet i 5:s punkten, att gärdesgård vire 3 alnar få: väs, är ganska virbetänkt, serdeles för underhället af vinterväg i starkt snöfall: Kammar-i kollegium torde icke veta, att man i det goda Små-! land bägnar ända inpå vägkanten, utan att lemna rum ens för en rännil vid sidan. 7:de punkten: troti dets beivädrirg ger det dub bel varaktighet, oberäknad agremangen för resenä-; rer och vagndon. A1:te punkten om tj nligträsfyslnisgsämnis hemt-, niny lt. 0. M på en miss afs:ånd från vägstjcket: synes icke stå i strid med allmänna lagens åberopade stadgande, att sand (ubs.!) tages, tarr ? rärmast finnes. Vägvrdningens föreskrift förekommer både: billi igare oc h bestämdare, då den tycks stipulera milen sisom maximum (väghållaren således oqveld,: om ej sand derinom); men allmänna lagen synes för-! visa hunom till ett obestämdt mål, om sandtag ej: fins på milaväg. Nu vet den genialiske vägt ren vanligen rätt väl, hvar han har närmaste sar tag, det vill säga i diket eller någon håla vid vi stycket. Han räknar för sand allt, hvad spaden när-; mast och lågligast träffar, och unser sig således lag-! lydig, då han tagit, ther närmast flanes. Vägen be-! redes sålunda med hvad helst som förefinnes, matdyeller mjelljord, till närmaste likhet med en å kerteg eller ett trädgårdsland, och till en frappant paralel med utländska chausster och makadamise-, ringar, der man gör sig det enfal:iga omzket af artific:eit stengrus. Skyr man icke besväret af lång F väga hemtning, för att få verklig sand till vägyll-? ning, så finner man också belöningen i ett vida varak-! ligare arbete, som ej är lika ogjardt hvart är, utom; åen tillfredsställelsen, att icke årligen göra om sam! ma dumhet och förargelse: en viast, den mängden: icke fattar eller uppskattar. 18:e punkten angår tiden fir väjsyns hållande Her med andra ord för verkställd väglagning Hr) N. vill ha den bestämd till d. 4 Juli, Hr B. till då 1 Juni. Don sednare har endast så till vida orät två som han bordt yrka den något tidigare. Rätta tiden? för väglagning är mot slutet af källossningen, med grus, framkördt på vinterföre: då behöfver man ickel bortrefsa småstenarne, som äro väggrusets must och! kärna: de nedköras i bottnen och hela massan blir kompakt, till stor vinst för väghållare och resande! och skjutshästar och de beprisade svenska landsvä-Å garnes reputation. Nu lagar man väg vanligen i? Juni, då det gamla lagret redan bårdneat och icke. medgifver någon amalgamation med det nya fytl-å ningsämnet: detta ligger alltjemnt löst ofvanpå, och; sedan refsan gjort sin refst, söndermales resten, om; den ej redan vid påfyllningen var fin som mjöl, och), alltsammans uppgår i dam eller upplöses i älta. i Föreskrifterna i 25;te punkten om snöplogning äf-4 ven under yrväder och i den 27:de (rubricerad, sä-; som. ten oerhördaste af alla) om halisens b rUuwjvande i brentare backar, då hjuldon måste gayNas, äro båda välgrundade och visst icke odiösa för! en välvillig och redbar väshållare. Den 25 punk-F len är också höggunstigt gillad af cubborne i KK.,å ; j i : : å krersrenene mv ov men deremot ogunstigt ogillad af vijorna i Aftonbladet. Hrr Stockholmare veta äfven vintertiden icke om sannat, än banade gator och isfria backar: de! få åtminstone snar bielp, om de fastnat i en drifva eller halkat på is; men vägfarande på landsbygden; få i thy fall sköta sig, bäst de kunna. Ar det likSERENA TRENTER ESSEN le den gamla Sibyllan med darrande röst och; nennes systerdotter neg tacksamt. Nva hurrarop