Aftonbladet – 31 augusti 1841, sida 3

behållna afdelningen i det åberopade lagkapitlet, så förmodar jag att kommissarien afstår ifrån försöket att på detta fynd vilja grunda sin talan, och att han således nedlägger densamma, i saknad al alla bevis. Jag skall i sådant fall, å den anklagades vägnar, äfven afstå från all rekonventionstalan emot kommissarien., Lurander fann sig på det högsta stött öfver alt en ung pojke icke blott försökte att vederlägga honom, utan äfven tilltrodde sig att kunna förändra hans öfvertygelse. Han emottog den höfligt framräckta saxen på samma sätt, som någon uppkomling emottager en böneskrvift: med näsan i vädret och en förnäm fnysning, påsatte med en stor geste sina glasögon, snusade och betraktade corpus delicti. På saxskängeln läste han inskriften: Amalia v. Halders, 1777. Lurander var millös. Hela hans ståtliga argumentationsbyggnad hade ramlat öfverända, när sjelfva hörnstenen, hvarpå den hvilade, försvann. Hans nyss så stolta hållning förvandlade sig i bast till det försagda utseendet hos en öfverbevisad brottsling, som väntar sin dom, cch den vanligen så blossande färgen på hans ansigte utbyties mot en grå. För att likväl förvissa sig om att någon synvilla eller trollkonst missledde honom, närmade han sig med ängslan och djupa bugnirgar dombordet och säckte saxen åt Lagmannen, utan alt säga ett ord. Denne hade redan anat rätta förbållandet, tog emot den och vttrade, med sin vanliga lugna värdighet: eDenna sax har jag sjelf för flera år sedan sett I ägarinnaus egen hand, och jag åtager mig all återställa den till benne; så i framt ickhe tillade han med ett nästan omärkligt leende, aden re klameras af hofrättskommissarien, till fullföljande af bevisningen ?, aGud bevare mig! inföll Lurander ödmjukt och bäfvande. cJag nedlägger helt och hållet denna talan, och hoppas. att då jag lyckligtvis