Aftonbladet – 31 augusti 1841, sida 3

äfven häfdvunnen, icke alltid förblifvit enahanda, utan, såsom ej varande lag, ofta lemnat rum för godtycket och derföre både varit samt fortfarande kan: blifva af menligt inflytande; med anledning af hvilket allt, och då behofvet af en fullständigare och efter närvarande tids förhållanden lämpad lagstiftning för Rikets Universitet synes härigenom vara ådagsalagdt, Rikets Ständer ansett sig böra i underdånighet anhålla, att E. K. M., på sätt som kan pröfyas lämpligt, i Nåder täcktes låta granska Universitetens styreise-lagar, för tillvägabringande af den förbättring deri, som kan finnas behöflig., Angående Tiondelösen i Skåne: Det har länge varit ett föremål för rätt besynnerliga betraktelser, huru i fråga om prestationer och tjenstskyldigheter, de lättnader, hyvilka efterhand blifvit af Staten för dess del medgifne åt allmogen ch arbetsklassen, sällan eller aldrig fålt gälla, då fråga varit om de rältigheter till arbeten eller uppbörder, som Staten öfverlåtit till Presterskapet och Kyrkorna. Man har äfven wid sista Riksdagen sett motståndet i Presteståndet och den med närande Stånd då nästan i allt sammanverkande Adeln, emot den vigliga f rändringen med löneoch räntespanmålen, så starkt, att den, oaktadt a! Rikets Ständer vid föregående Riksdagar begärd och af Konungen älven vid riksdagen föreslagen, likväl ej kunnat genomdrifvas till tre Stånds beslut — många andra dylika beklagliga företeelser att förtiga. I en partiel likartad angelägenhet, ehuru af inskränktare verkan och blott af vigt för provinsen Skåne, bar likväl tre Stånds beslut vunnits, och Rikets Ständer hafva meddelat det tili Regeringen i följande ordalag: Hos Rikets Ständer har blifvit anmärkt, hurusom, på grund af hvad E. K. M:s Nådiga Instruk-. lion, angående virden och förvaltningen af Kyrkor-. nas fastigheter, medel och öfriga tillhörigheter uti Malmöhus, Christisnstads, Blekinge, Hallands samt Götheborgs och Bohus Län af den 49 April 48145 i 7:de punkten stadgar, i afseende å Kyrkornas behållna tionde-spanmål, för de fall, då hemmans-innehafvarne icke lidit missvext och behöfva densamma, hvarvid någon lösningsrätt ej ezgde rum, berörde tionde under sednare åren blifvit färsåld å auktion i mindre partier, hvarigenom tionde-gifvarne betungades med skyldäigheten att transportera den sålunda förså sålda säden ända till sex mil från deras hemvist, jemte det icke sällan inträffade, att spanmålen vid framkomsten kasserades och såmedelst tvister uppkomme, hvilka oftast medförde en för tionde-gifvaren kostsam rättegång, från hvilka olägenheter tionde-gifvarne desto heldre borde befrias, som de sjelfye, jemte öfsige församlingsboer, äro förp! igtade att bygga och underhålla sina Kyrkor, ehuru ifrågavarande tionde i första rummet skulle dertill användas; och hafva Rikets Ständer med anledning af hvad sålunda förekommit samt på det tionde -gifvare till egen Kyrka icke må blifva i vårdare behandlade än afradsoch tiondegifvare i allmänhet, ansett sig böra härmed i underdånighet anbålla. det E. K. M., med ändring i 7:dåe punkven af Högstberörde Nådiga Instruktion den 42 A pril 4815, täcktes i Nåder medgifva hemmans-innehafvarne i Skåne rättishet att hidanefter, utan afseende på årssexten, lösa Kyrkornas behållna iionde-spanmål efter markegång med sådan forsellön, som omförmäles i 4 af Kongl. Förordningen den 42 Juli 1803, eller 46 sk. för hvarje tunna råg och korn samt 42 sk. för en tunna hafra. I Ang. förbud mot innehafvande af flere tjenster: Det har i allmänhet blifvit anmärkt, såsora ev brist i vår embetshierarki, liksom i flere monarkiska staters, att lönevilkoren för embetsmännen äro illa lämpade efter bebofven. De ringare tjenstegraderna hafva alltför ringa ersättning för sitt arbete, i förhållande till de bögre, af hvilka några deremot njuta mer än behöfliga inkomster; och då den yngre tjenstemannen ej kan lefva af sin lön, ser han sig nödsakad at skuldsätta sig, hvarigenom ofta mångens välfärd för alltid gått förlorad, sedan bekymren och behofven nedsatt arbetskraften och förstört lefnadslusten. En obestridlig sanning är det äfven, att just detta missförhållande vållat, att man ej kunnat ålägga tjenstemännen i allmänhet, att odeladt egna sin tid åt en befattning; och att på det hela således flera embetsmän måst antagas, än som, under motsatta förhållande, skulle varit behöfligt. Det vore mycket att säga om den inre mekanismens brister inom våra embetsverk; om det otillfredsställande skick, hvari de, för allmän cech enskild säkerbet väsendtliga kontroller icke sällan befinnas; om nödvändigheten, att antaga elt system, som mera öfverensstämmer med tidens fordringar på asvarighet för sättet, hvarpå offentliga uppdrag utföras, 0. s. v. Måhända torde ock den stund intröffa, då en nitisk Regering sjelf inser behofvet, att ordna embetsveiken på ett sätt, som både betryggar allmänheten och henne sjelf; och den gifna fördelen i detta afseende af ett mindre antal väl Jönade, men för arbetets gång ensamt ansvarige tjenstemän, som deremot sjelfve egde! att utse och aflöna sina biträden, torde då blifva —— OR ETERN RER