Aftonbladet – 31 augusti 1841, sida 2

— MM mm nom frivillig bekännelse och bindande omständigheter försvunnen att hafva bedrifvit trolldom, lill min, herrar läkares och mångfaldiga andra imenniskors skada och förderf, hon mälte rättlvisligen dömas efter den enda , som härtill är lämplig, och som tydligen återupplifvar sig sjelf, i och med detsamma det deri omförmälta brott j visar sig vara vid hf, och att bon följaktligen målte halshuggas och i båle brännas. De minga närvarande qvinnorna suckade och himlade sig när kommissarien slutat detta mer och mer högröstadt utförda mästerstycke af hans vältalighet och slutkonst. Karlarne visste ej riktigt hvåd de skulle tänka, Vid åsynen af skrinet, som kommissarien efter slutad harang ställde på bordet, med nyckeln isatt. På domarens vanliga fråga till den anklagade bvad bon hade att svara, förklarade Gertrud, att hon aldrig hvarken trollat, signat eller läst öfver någon sjukdom; att hon ganska sällan besökt någon sjuk; men att när någon kommit till henne och begärt råd eller bjelp, hade hon gilvit hvad hon kunnat, såsom hon sjelf lärt af sin ifarmor, hvilken varit en from qvinna och flitigt gålt i kyrkan, likasom Gertrud sjelf. Betalning hade Gertrud aldrig begärt: Om någon besökande haft en p,förning med sig, så hade hon tagit emot och tockat, bade man ingenting haft, så lemnades rådet eller hjelpen ändå. Sakerna i skrinet hade bennes fosterdotter väl hemtat i trollkammaren, men hon hade gått dit, och icke ridit eller flugit. Gestrud ansåg de aflifvade trollqvinnorna ha varit lika ohunniga i trolleri som hon, och att de lidit oskyldigt: derföre trodde hon deras qvarlåtenskap vara nyttig mot ondt; så hade hon hört. Om hon ru skulle dö för allt detta, så vore hon nöjd; hon förklarade sig vara mält på lifvet, och had Gud om en salig hädanfärd. Nämnden anmärkte, alt gumman väl tycktes behöfva biträde i rättegången, och Lagmannen