Aftonbladet – 31 augusti 1841, sida 2

— Den snart inträffande ledigheten af tvänne Landshöfdingeplatser, nemligen i Wester-Norrlands och Jemtlands Län, ger en naturlig anledning till många funderingar. Sedan Hr Lagman Edelstams förordnande till den förra icke blef utaf, som det troddes i anseende dertill, att Hr E. icke kunde emottaga platsen utan ekonomisk uppoffring, bar det gissats på åtskilliga och deribland Hr Hofsättsrådet Fredrik Akerman. Mera beståmdt omtalas Öfverste G. Montgomerie såsom aspirant till Jemtlands Län, och icke utan förhoppning, ehuru han säges hafva Generaladjutanten Boy till medsökande. Utan någon personlig hänsyftning på de båda sistnämr.de kunne vi vid detta, likasom flere föregående tillfällen, icke tillbakshålla den reflexionen, att Landshöfdingeplatserna äro alltför vigtiga för folket, om de rätt skötas, för att icke dertill söka få utsedde de på en gång skickligaste och mest ansedde personer i hela landet; och med de stora naturliga resurser, som ännu ligga obegagnade i Norrland, är detta der af kka stor vigt, som i någon annan provins. Betraktar man å andra sidan den förlamande verkan det måste medföra inom civilstaten, som enkom är bidad för platser af ifrågavarande beskaffenhet coch bör få anse dem såsom upphöjda punkter för dess sträfvan efter en utvidgad verkningskrets, om utmärktare personer ibland densamma se sig vid dylika högre platsers tillsättning ständigt förbigås, och militärer eller privatpersoner nästan alltid inskjutas i stället, så kan man ej nog beklaga, att detta förhållande i sednare tider nästan ständigt ägt rum, serdeles i frågan om Landshöfdirgeembetena. Vi hafve förr yttrat och komme alltid att upprepa, alt ingenting är vigtigare för landet än att hafva utmärkte embetsmän, tch ingenting skulle mer bidraga att få skicklige administratörer, än om de mest duglige Landskamrerare eller Landssekreterare befordrades i Landshöfdingeledigheter; emedan deras platser, som onekligen äro en skola i förvaltning, då de stå i ständig och nära beröring med både regeringen och sjelfva folket, derigenom skulle i sin tur bhfva föremål för en stor täfian och ailtid kunna påräkna skickliga sujetter. Allt verkligt och friskt lif fordrar ock en viss omsättning; en oafbruten fart framåt och en säkerhet för fri täflan och att banan icke atbrytes af främmande och obehöriga föremål. Upplysom detta ännu vidare med exemplet af den sednast föregående utnämningen. Hr Hofmarskalken Hammerbjelm, hvilken, från att i många år endast ha varit en rik prisatman, plötsligen förerdnades tili Eandshöfding i Wermland, är allmänt aktad såsom en hederlig man och derjemte känd för en skicklig och omtänksam landthushållare. Han kan således visserligen anses så god som mängden, både af de närvarande hböfdingarne och kanske st de andre, som voro i fråga. Men nu är han för det första en redan ålderstigen och dertill sjuklig man. En sådan person, redan inne på sextitalet, skall nu börja studera sig in i ett embete, som omfattar en vidlyftigare roängd af detaljer och flera olikartade brancher än något annat; som fordrar, om man skall rätt känna det, en grundlig kunskap, icke blott af allmänna lagen, utan ock af nästan ett helt bibliotek ekonomiska författninsar. Alt ev sådan man omöjligen kan hinna genomgå denna kurs, utan att undertiden försumma embetet, är klart, som två gånger två är fyra. Det säkra är likaledes, att han aldrig kommer att !ära känna alla dessa författningar. Häraf blir åter den närmaste följden, att han kommer att ligga i händerna, som man säger, på sina embetsmän, hvilka han likväl skall kontrollera, och blir, i afseende på största delen af embetsförvaltningen, endast en figurant. Är detta rätt, är det passande, är det förenligt med rikets och menighetens bästa? Men om pu också ingen direkt skada sker genom en sådan utnämning — och troligen sköter Hr Hammarhjelm sig lika försvarligt som företrädaren; — så hade man likväl aldrig om honom hört omtalas någonting till den grad utomordeutligt, att det skäligen bordt gifva arledning till elt undantag från den bär ofvan önskade regeln, att ej utan i högst ovanliga fall låta privatpersoner hoppa ini dessa embetsbestyr. Ty någon makt måste det väl ändå ligga derpå, att den som får ett embete, icke skall börja förvärfva dithörande kunskaper efter inträdet deri, som likväl, ty värr, hittills oftast varit förhållandet. Och om man äfven, ej utan stöd af erfarenheten, kan invända, att sådana försök någongång kunna slå ut till länets innevånares tillfredsställelse, hvarpå vi, bland annat, ofta hört framhållas Baron Krxmers exempel, som genom -.Z. a ee a 2 a 1