Aftonbladet – 31 augusti 1841, sida 2

heten att anlita henne om hjelp, lemnat medel, hvilka, på ett för den naturliga läkarekonsten obegripligt sätt, hastigt botat så väl folk som fänad, oftast när de af vanliga doktorer varit efter konstens alla reglor alldeles till spillo gifna. Länge och med grämelse har jag märkt detta intrång i en laglig korporations uteslutande sätt, men jag har nödgats hittills lemna ofoget opåtaldt, i brist på bevisande skäl. Nyligen har hon likväl drifvit djerfheten så långt, att hon dristat tillämpa sina djefvulska konster inom min egen slägt. Min gamla svärmor, som — jag yppar det här med bedröfvelse blott för den goda sakens skull — hon, säger jag, som alltifrån början af mitt äktenskap tagit sig det orådet före, att leda min hustru efter sitt sinne och varit en Asmedeus inom vårt hus, blef i början af detta år mycket sjuk, och låg så eländig i många månader, att hennes talande tunga skulle, efter all mensklig uträkning, snart hafva tystnat för alltid. Hvad hände? Jo, hon öfvertalade sin dotter, min egen hustru, att åt henne söka hjelp hos hexan der. Denna intalade henne, att hvar morgon breda tre bolstrar öfver den sjuka och låta henne svettas under dem i fem timmar, att sedan, så varm hon kom ur särgen, gjuta öfver henne sju ämbar iskallt vatten, och att slutligen leda henne omkring niohundradenittionio steg, tills hon blef varm igen; cch denna onaturliga troll-kur, som bataljons-fällskären försäkrar, skulle ha kostat lifvet på den yngsta och friskaste mMmenniska, hade nu den verkan på käringen — min svärmor ville jag säga — att hon irom fyra fem veckor fick sin helsa igen. Hon är nu så rask som en nöthärna; hon pladdrar sju gånger munvigare, än jag hört henne göra förut; hon är liksom hon vore ung på nytt, och ser ut att lefva minst tio år till, ja, kanske så länge som jag sjelf. Jag vågar i all ödmjukhet hemställa till den upplyste rätten, om icke sådant är rysligt, och