Aftonbladet – 31 augusti 1841, sida 2

tens tredje afdelning, under Hr Lagman Harlingsons presidium, och redan tagit en riktning, som sannolikt skall betydligt öka dess celebritet. Förra rättegingsdagen aflemnade nemligen boktryckaren L. J. Hjerta, i enlighet med tryckfrihetslagens 4 8 8 momentet, den förseglade namnsedeln innehållande ansvarige utgifvarens namn och hemvist, med påskrifvet betyg om dessa uppgifters riktighet af tvenne personer. Namnseden öppnades och förevistes för aktor, Adv. Fiskalen Fredholm, som dervid hade intet att erinra utan begärde kallelse å den deri uppgifna personen Hr Strehlenert. Detta beviljades af Domstolen, som i sammanhang dermed förklarade, att sedan Hr boktryckaren Hjerta aflemnat namnsedel, vore han skild från målet. I dag tog likväl saken en annan vändning. Då Hr Strehlenert uppkom, begärde aktor att han mitlte qvestioneras huruvida han sjelf verkställt öfversättningen samt huruvida han verkligen vore ansvarig utgifvare al skriften. Svaranden lärer härpå genmält, att han verkligen erkände sig vara skriftens Utgifvare. Men härmed var Aktor ändå ej nöjd, utan då Boktryckaren Hjerta under tiden hade uppkommit bland åhörarne, begärde Hr Fredholm, att han måtte anmodas framträda och svara på den frågan, huruvida han ej vore utgifvare. Hr Hjerta anmärkte dervid, att då han, på grund af den aflemnade, a! Aktor till riktigheten ej bestridda namnsedeln, förra gången blifvit skild från målet, så ansåg han Aktors nu gjorda andragande såsom ett försök, att upprifva Rättens bestut, och bestred derföre allt afseende derpå. Parterne fingo nu afträda, på det Rätten skulle afkunna sitt Utslag; och hvad tycks, vid återinträdet förklarade Ordföranden, att, ehuru Rätten vid förra tillfället förklarat Hr Hjerta då skild från målet, så ålade Rätten honom nu, med anledning af hvad i rättegångens början passerat, att qvarstadna såsom part ). Hr Hjerta begärde härvid, att, då han nu uppkommit under rättegångens lopp såsom åhörare, Rätten täcktes nämna de skäl, som föranledt dess beslut, på det han måtte få veta, huruvida han kunde nöjas deråt. Härå resolverades, att han skulle få veta detta vid protokolls justeringen. Missrnöje anmäldes mot beslutet, och antecknades till fulföljd med hufvudsaken. Aktor begärda nu, att Hr Hjerta måtte åläggas besvara den frågan, huruvida han vore utgifvare af skriften, hvarpå Hr Hjerta förklarade att han ansåg den saken redan besvarad genom namnsedeins aflemnande och derföre måste undandraga sig vidare svaromil. Rätten ålade honom det imedlertid, och han svarade då, i enlighet med den förra förklaringen, nej. Härpå begärde aktor få höra åtskilliga bokhandlare såsom vittnen att bevisa, att Hr Hjerta verkligen vore bokens utgifvare. Hr Hjerta androg, att så vida aktors mening endast vore att utröna, att boken blifvit från hans (Hr Hjertas) boktryckeri utskickad till bokbandlarne, så behöfdes inga vittnesmil för att få det bejakadt, men han bestridde all sådan slutföljd, hvarigenom denna omständighet kunde sättas i sammanhang med förbindelsen att svara såsom utgifvare, sedan oklandrad namnsedel blifvit lemnad och Trycesfrihetslagens föreskrift fullgjord. Imedlertid resoiverade Rätten, förmodligen till vinnande af all möjlig fullständighet och högtidlighet i saken, att det begärda vwvittnesförhöret skall ega rum nästa Tisdag, i dag åtta dagar till. Hela denna fina procedur å åklagaremaktens sida, innefattar tydligen ett försök att få det skydd, Tryckfrihetslagen gifvit boktryckare medelst föreskriften om namnsedel, upphäfvet, derigenom att