ka sig öfver en sten, som låg några famnar ute på isen å den närbelägne sjön. Då han kom tillbaka till land, oeh tillfrågades hvarföre han gjords så, svarade han att han derigenom velat framkalla f-n.n Den 9 Januari på morgonen kom han in på ett ställe i grannskapet af Wikhög och fordrade bränvin och öl, betedde sig derstädes vansinnigt, och sade att han skulle gå hem och mörda hustru och 5 barn, ty 3 barn hade de redan mördat. Då han tillfrågades hvarföre han skulle göra det, svarade han. att hans hustru var en trollpacka och alla trollpackor skulle till helfvetet. På ett annat ställe pratade han lika besynnerliga saker, att han var kung och hans 5 barn generaler. Straxt efter kom han in på ett ställe och slog sönder flera småsaker, såsom krus m. m. under yttrande: innan qvällen skall intet stå qvar af huset. Derefter fick han ögonen på bränvinstlaskan, ur hvilken han tog sig en sup och kastade glaset under bordet. På eftermiddagen begaf han sig hem till Hofterud, beväpnad med sin studsare. Under vägen lade han sig att hvila i en äng tillhörig Ingel Persson i Hofterup, och kastade studsaren och mössan bredvidsig. Hastigt uppväckt af sorlet utaf flera röster, som han hörde ifrån ett närbeläget bus, tillhörigt Anna Jeppsdotter, rusade han dit och lemnada i brådskan efter sig både studsaren och mössan. Der träffade han sin hustru. Han sprang genast tillbaka för att hämta sakerne, men de voro då borta. Han började nu fråga efter sakerne på några ställen utan att få rätt på dem. Under dessa vandringar mötte han en hustru Elna Nilsdotter, åt hvilken han yttrade, att xhan var kung af Sverige,, tilldelade henne derpå med en käpp flera slag i hufvudet, så att blodet började yta, slog så omkull henne, drog håret af hennes hufvud, kallada henne trollpacka och tog af henne en vante och en sko, och då han fick veta att hon bodde nära prestgården i Barsabeck, svarade han, att hon skulle underrätta presten, att han hette Wulcan.n Slutligen begaf han sig hem till sitt hus i Hofterup, dit han anlände i ett ursinnigt tillstånd, frågade hustrun hvem som tagit hans mössa och yttrade, att den som stulit mössan skulle taga och sätta den på kufvudet, kallade hustrun trollpacka ref sönder sängkläderne, slog ut fenstren, förstörde flera lösören och gick i denna belägenhet sin väg, utan att bustrun vågade följa honom. 1 detsamma körde bonder Ola Mattsson i Hofterup förbi Wulcans hus och såg fönstren vara utslagna. Utanför huset stod Wulean, som befallte Ola Mattsor komma in och taga en sup. Då Mattson svarade nej, framtog Wulcan ur fickan en psalmbok, under yttrande, att Mattsson skulle gifva hustrun boken, när han blef skjuten och imedlertid derutur uppläsa en vers Mattsson föreställde Wulcan att hans upptåg liknade galenskap, men Wulcan svarade under hotande ord och åtbörder, att han skulle skifta blod med Mattsson, om han ej gjorde hvad han sade.v Mattsson tog nu boken och började läsa, då Wulcan ryckte boken afhonom, under yttrande: jag kan läsa bättre, och uppläste en eller två verser, hvarefter Wulcan sade, att byamännen voro skyldiga lyda honom och skulle skjutsa när han villex och utropade: du är den första, vänd om och kör för dörren, du skall skjutsa mig till Wikhög! Mattsson vände väl om, men gaf hästen i detsamma några rapp och körde ifrån Wulcan. Wulcan begaf sig sedan till Hanna Jeppsdotter, hos hvilken han fick litet traktering, men uppförde sig lika vansinnigt och våldsamt som förut. slog sönder bränvinsglaset och andra saker och yttrade: jag är kung, kan ta och ge lifvet. Derefter begaf han sig kl. 9 på aftonen till Per Staffensson i Barsebeck, med hvars hustru, Bengta Jonsdotter, Wulcan hade varit bekant i 20 år, och ryktet ville äfven säga, att Wulcan skulle hafva hyst en brottslig ömhet för henne. Sedan Bengta släppt in Wulcan, lade de sig tillsammans i en bänk. Straxt, då de före dagningen vaknade, frågade Wulcan efter mat och bränvin, hvarmed Bengt Johansdotter äfven undfägnade honom. Bengta åtföljde Wulcan sedan till Wikhög, der Wulcan märkt att hon stoppade på sig några saker, men såg icke hvad det var. Imedlertid hado Bengta hela morgonen drifvit gäck med Wulcan, för det han förgäfves sökt få rätt på sakerna. De besökte derefter det ställe. der Wu!can förlorat mössan och studsaren, men då han icke fann dem, föll han slutligen på den tankan, att Bengta visst ägde kunskap om, hvar de funnos. Gräl uppstod dem emellan, hvarvid Wulcan ryckte en stake, som Bengta hade i handen, ifrån henne och gaf henne dermed flere slag i hufvudet, så att hon föll till marken. Sedan gick han sin väg, utan att vidare bry sig om henne. Några timmar derefter anträffades hon. af några grannar, hvilka buro henne kem till Ingel Persson, under det hon omtalade, att hon blifvit slagen af Wulcan. Imedl!ertid hade Wulcan begifvit sig till Anders Mattesson i Hofterup, der han fick sig en sup, en kopp kaffe och en gökp, hvarefter han lade sig att sofva. Då han frampå förmiddagen vaknade, omtalte han, att han smort upp Bengta Johansdotter, och att hon låg i en äng helt nära. Efter att der förgäfves sökt henne, gingo de in till Ingel Persson. Då Wulcan der fick se Bengta liggande på golfvet, utropade han: Se der ligger haren, jag sköt i morse! Lefver du än, din trollpacka?, och sparkaide henne öfver hufvudet. Då en af de närvarande föreställde honom grymheten af hans förfarande, svarade han: Det är ej farligt, jag svarar sjelf för svepningen. Vid middagstiden afled Bengta Johansdotter, hvarefter Wulcan häktades, och läkaren förklarade de skador, Bengta fått i hufvudet, ovilkorligt dödande. Vid den undersökning, som sedan anställdes vid IHarjagers HäradsRätt, den 25 sistlidne Januari, var å wWulcar vurmig och oredig, serdeles i afseende på åstudsaren och. mössan, derom han uppgaf de mest fförvridna sagor. Huru det tillgick, då han slog SBengta Johansdotter, omtalte han likväl mycket redigt; men ville i öfrigt beständigt tala om det underbara förlorandet af mössan och studsaren, och förföll då i en vansinnig oredighet. Han visade ingen ånger, utan deremot i tal och åtbörder den största likgiltighet, under yttrande: att Bengta förtjen! de slag hon fått. HäradsRätten fsrordrade sedan, att Wulcans sin nestillstånd skulle undersökas af läkaren, hvilken sitt utlåtande sade: att, ehuru han icke kunnat ans Waulcan vansinnig, vore han dock för sin enskilda ädel öfvertygad, att fylleri vållat hos honom slöhef uti själskrafterna och g2iort hans sinnelag misstänk.