Aftonbladet – 27 augusti 1841, sida 2

het vid bokstafven, med förbiseende af den egentliga andan, han måtte tillika varna folket, att icke af det stora anseende, som de åtnjöto, låta sig förvillas och hindras ifrån att sjelfva pröfva. Och när uti det Romerska Påfvedömet en ny makt uppstod, som ville betaga folket en sådan rättighet och pålägga de genom Christum till frihet kallade ett nytt ok: så var det just emot detta förtryck förnämligast, som Luther reste sig upp. Men knappt hade man likväl afskedat påfveväldet, förän man, mer angelägen om en yttre bokstaflig öfverensstämmelse i lärosatserna än om en på oväldig pröfning grundad öfvertygelse, just af de vapen, hvarmed det afskedades, ånyo smidde ett nytt ok. Så har i alla tider en emot sanningen fiendtlig makt bibehållit sig, som, just derigenom att den lagt band på den fria forskningen, på mångfaldigt sätt Lämmat det Christliga lifvet. Här torde ock den förnämsta källan till vår tids öfverklagade religiösa indifferentism böra sökas. All inblandning i trosangelägenheter af någon annan makt än sanningens egen är alltså, långt ifrån att försvara såsom Christlig, tvärtom i uppenbar strid mot Christendomen. Vi må till ytterligare stöd för detta, i andra Christna länder långt för detta såsom afgjordt erkända, påstående blott hänvisa på Christi eget efterdöme, hvilken sjelf aldrig gjorde bruk af någon annan makt än sanningens egen och. just uti den fasta förvissningen om sin sannings seger, vid talet om sitt konungadöme också hänvisade på sin sanning, Joh. 48: 37. På det vi icke allenast måste hefrias från all inblandning af andra makter i sanningens heliga sak, utan på det äfven måtte visa sig, hvartill en sådan inblandning kan leda, blef han ock sjelf af sitt folks presterliga myndighet — och detta just, såsom det hette, af välment nit, på det att folket icke måtte förvillas — såsom gudshädare förd till döden och korsfäst. Må alltså en bok missleda: Nå väl! dextill är presterskapet satt — icke att det må bannlysa — men att det må moget, sansadt och lugnt upplysa. Ar presterskapet dertill för 0kunnigt eller för litet vaksamt på sina åligganden, kan visserligen förvillelse och förakt för Guds ord åstadkommas; men der ett sådant förhållande inträffar, är detta följaktligen :cke så mycket bokens skull som väktarenas, hvilka icke vaka och ieke akta på tidens tecken. Mer än genom hvarje angrepp lider dock sanningen genom hennes försvarares oskicklighet, och aldramest genom hvarje skymt af förföljelse. Ty hvad förtroende skall man hysa för en lära, som, såsom man häraf måste sluta, ej uthärdar någon granskning? Menpn, skall det tilläfventyrs invändas: alät fröet till förvillelse en gång vara spridt ibland massan, så utrotas det sedermera icke lätt. För lögnen är hon tillgänglig; sanningen mägtar hon ieke fatta. Just denna massa var det imedlertid till hvilken Ehristus vände sig, just uppå denna stödde han sin makt och utkorade bland denna sina lärjungar. Så nödvändigt ett lärdt prestersap är, så har det dock helt och hållet förfelat sin id, omv det vill som en förmyndaremakt ställa sig emellan Christus och det öfriga folket. Ett sådant presterskap är väl ett påfligt, men derföre icke ett Christligt. Sanningen är isig sjelf evig. Den tro, som helvetes portar icke skola vara öfvermägtiga, tillintetgöres lika litet af Strauss som af någon annan, om ens försök dertill kunde ske. Må juryns dom bli:va hvilken som. helst, den en gång vaknade och af sina rättigheter medvetna forskningsandan förqväfves icke. Skall hon oroas al ytterligare ingrepp af en obehörig verldslig magt under religionens täckemantel? Detta är alltså numera hufvudfrågan. Men hvad utslag juryn må fälla, qvarstår imedlertid saken såsom elt outplåvligt videtar för den Christliga upplysning, som representeras af Svenska kyrkans mnuvarande primas.