Aftonbladet – 26 augusti 1841, sida 2

jade röra sig, gnuggade sig i ögoner, och såg sig ändtligen förvånad omkrivg, lik den, som vaknar ur en tung sömn. Amalia föll henne om halsen. Leonora! du letver igen! Du, min trognaste vän, min enda! Din död skuile varit min! Men du Jefver, du är räddad ! ; Giädjetårar hindrade hexne att säga mera. Den gamla hade med sammanknäppta händer fallit på knä vid sängfoten och tycktes inbegripen i en tyst bön. Denna scen och de föregående hade upptagit längre tid än vi beböft, för att be ätta dem; regnet hade nu hunnit upphöra, och Fabian märkte med oro, att ett svagt tecke. till dagning började röjas på den klarnade himmelen. Han visste, att hofrättsrådet brukade vara ganska tidigt uppe och att husfolket plägar följa husbondens sed; vid det minsta dröj mål skulle Fabian således ha äfventyrat att bli upptäckt. Han skulle likväl haft svårt att lemna sin skådeplats, innan han fått blifva vittne till den underbara kurens vidare utveckling; men i detsamma sade Amalia: Nu måste vi öppna fönstret, för att få bort detta förfärliga os och skaffa in frisk luft och Fabian hann knappt att luta sig ned och smyga omkring hu ets hörn, innan ban hörde fönstret öppnas. Han kom hkväl undan, utan att hafva blifvit sedd. Under hemvägen var han mera sömngångare sjelf, än han trott Amalia vara för eit par timmar sedan. Hans ideer korsade hvarandra på tusen sätt, och när han kom hem hunde han icke få någon ro, fastän han vakat heta natten. Han var tör litet läkare etlev kemist, för att kunna ana, att i oset at den brända ullen möjligen fanns något flygtigt ämne, om kunde verka upplifyande på domnande nerver, uch hau erinrade sig icke, alt man lätt nog han homme i nysning, om man hastigt ser på solen, eller vm ett klart ijussken från nära håll vförmodadt träffar det derpå oberedda ögat. Han kastade sig grubblande på soffan och hans länkar logo en helt annan rigtning. Efter sin vana uttalade han dem stundom kögt. Förvånande, obegripligt, orimligti, sade han, vOch ändå så vackert, så fromt, så ädelt I — Här vakar jag i många nätter, för att obemärkt sam