Aftonbladet – 25 augusti 1841, sida 2

RAR ser RR RR RAR ERE genting af sjelfva varelsen var att skåda utom smalbenen och fötterna, som efter bondqvinnors sed under den ännu varma hösten voro bara. Men huru skulle: en bondflicka vågat sig in vid-denna tid, i dessa så sällsamt beryktade salar, och huru: skulle hon kunnat intränga dit, då Fabian ensamt hade nycklarne till låns för tillfället, af sin vän, förste amunuensen? .... Var det väl ock; när allt kom omkring, så säkert, att hap såg en verklig och lefvande qvinnovarelse framför sig? Var det kanske icke ändå en drömsyn, framtrollad af.hans inbillning efter någon af de hexor, hvarom: han läst så ofta? .... Fabian gjorde sig sjelf dessa frågor helt tyst, under det hån nalkades, mer och mer långsamt, den orörliga figuren. På tre eller fyra stegs afstånd tverstannade han och lät ljusskenet falla öfver den från hufvud till fot. Nej, det var verkligen en lefvande flicka, och allt lät förmoda, att hon måste vara ganska vacker. Åtminstone hade Fabian aldrig Sett så skönt bildade fötter hos någon qvinlig varelse, utan på kopian af Praxiteles Venus på Logården, som han ofta gjort till föremål för sina ritstudier; och äfven i hvitthet och glans uthöllo de jemförelser med marmorbildens. Under sina artistiska betraktelser glömde han för några Ögonblick sitt egentliga förehafvande, och, istället för att gå vidare framåt, förde ban blott lampan långsamt till höger och venster och fördjupade sig i åskådningen af ljuseffekterna på bondflickans idealiska extremiteter och hela skapnad. Hans konstnärsifver började verkligen blifva liälventyrlig, för hans kärlek. Hvad. skulle