Aftonbladet – 25 augusti 1841, sida 1

af Bellmans sednast till orten spridda visor, under det att han sandade på papperet, hoprullade och omband det, och stoppade rullen i fickan på en öfver stolkarmen hängande mörk kamlottskappa. Men när han slog igen sjelfva domboken och bar bort den in i ett tomrum på en af hyllorna, utvecklade sig tonerna till ord och han sjöng, med munter klangfull röst: aeSaken är nu så min vän: Hexan ger jag den och den; hon, som störde mina nätter, sätter i arresten jag igen. Men, om allting lyckas, som jag räknat ut, skall Amalia tryckas till min famn till slut! Ja, fortsatte han, i obunden stil, gubben tror, jag skall bli nöjd med mitt opus, och under uppsättningen, hoppas jag, få bra många anledningar att tränga mig in i hans eremitage, som, med ett par ceremoniösa undantag, är så noga stängdt annars för alla besök, utom i affärer. Hvem vet, om jag icke med detsamma kan få vexla några blickar med hans sköna styfdotter; kanske till och med ord! .... Men sedau?.... Sedan, herr Fabian Alfors?.... Tror du, att en gammal jurist, en så skarpsynt ransakare af hjertan oeh njurar, som hofrättsrådet Silfverpalm, icke skall märka, om du skådar längre omkring dig på det vackra Bäckalycka, än protokollsmarginalen räcker? . ... Och om ban också icke märker någonting; hvad tror du väl om saken sjelf? .... Den första ibland alla ortens skönheter. den sällsynta, som endast visas för verlden två gånger om året, på sin styf