dermed åsyftade bestämmelsen eller icke? Den doktrin, Hr Pacheco uppstälit, i afseende på detta slags egendom, vore icke andvärldbar på denna fråga. Presterskapets så kallade heliga egendom vore, i anseende till sin beskaffenhet i förhållande will civilrätt, underkastad alla de modifikationer och reformer, som samhällets bästa kunde kräfva. Presterskapet, som nu jemrade sig, hade vändt sig till Rom, och der hade man svarat med att kasta en brandfackla åt Spanien. Men den skulle ingenstädes tända. 48142 års konstitution hade egnat presterskapet en hög gärd af vördnad, gifvit detsamma en nästan oinskränkt makt, och rättighet att deltaga i national-representationen, hvilket presterne äfven gjort. I Cortes 18414 och 1814 hade en mängd pre later suttit, i deras händer hade man således den tiden lagt reformen och dess fortgång; likaså i Cortes 4820. ÖOsfverallt ser man af historien, att det varit prelaterne, som börjat och genomfört revolutionen i Spanien, icke biott en utan mänga; ifrån de högsta platserna inom kyrkan, ända ned till de lägsta, hafva de samverkat för lika mål, och då detta är notoriskt, så fordrades visserligen en god del köld, för att med lugn ähöra Hr Pacheco: men detta lugn vore ett glädjande factum, hvaraf Hr Pacheco kunde för egen del hemta en lärdom och äfven meddela den åt sina vänner. (Bifall.) År 1821, då 4812 års Cortes ännu funnos, hade de beslutit tiondens afskaffande, d. v. s. man hade gifvit presterskapet 50 procent, då likvisst inkomsten af den tionde, presterpa förut uppburo, knappt steg till 30 procent. Det oaktadt skrek och deklamerade man emot dessa så billiga, rättvisa och gudfruktiga Cortes. Församlingarnes presterskap, som såg sig doteradt på ett sätt, vida öfver hvad de vågat hoppas, hade dock Iåtit förleda sig af det högre presterskapet att deklamera emot detta system, och, förvilladt genom falska löften, bidraga till omhvälfningen 1823; genom falska löften, sade Talaren, ty efter fulibordad kontra-revolution förblef allt vid det gamla. — I afseende på frågans ekonomiska del påstod Talaren, att den skada, som möjligen kunde uppstå genom dessa gods hopande i måhända 20 kapitalisters bänder, alldeles icke kunde jemföras med de fördelar, som denna försäljning medförde; både regeringen och Corie, kommission hade haft till syftemål, att dessa gods icke i deras närvarande skick, utan mera delade. skulle öfvergå i enskildas händer; men till och med i motsatt fali skulle de kapitalister, som köpte dem, svårligen lemna dem i deras nuvarande skick, eller åtminstone sköta dem lika väl, som de hittills varande innehafvarne. Det är bekant, att kyrkogodsen varit illa skötta i presterskapets händer, och på långt när icke afkastat så mycket, som de skola afkasta i enskilda personers ägo, i hvilkas intresse det ligger att förbättra dem, hvarigenom äfven national rikedomen ökas. Hvad de föregifna förföljelserna emot presterskapet angår, så vet hvar och en, att sådana aldrig ägt rum emot verkligt dygdiga och i kristligt sinne verkande andlige, utan att tvertom kärlek och vördnad blifvit sådane bevisad. Men väl hade en del af presterskapet, genom förföljelser emot de liberale, genom sina bemödanden att upptända krigslågan, att understödja insurrektionen, nödgat regeringen till åtgårder, såsom de emot Hr Ramirez vidtagna, hvilken låtit helt och hållet hänföra sig af sin djerfhet och förmätenhet. Om man skådar tillbaka på hvad sätt djerfva prester behandlades i Carl III:s tid, så måsta man tillstå, att man nu förfar med vida större skonsamhet emot presterskapet, än under nyssnämnde regering, som var så strängt katholst. — Tal. förklarade sig högt emot idten af konkordater, emot hvilka han, ifall regeringen någonsin skuile afsluta ett dylikt, ämnade på det högsta att opponera sig, ty han vore icke papist, utan kathbolik. Til! slut viile han gifva Hr Pacheco ett vänligt råd, förutsatt att de båda hyste samma grundsatser och endast hade olika äsigter i fråga om tillämpningen. Under en tidpunkt då vissa personer, upphetsade af främmande trolösbet, på det bittraste förföljt Tal., emedan de i användandet af vissa politiska grundsatser icke delade hans öfvertygelse, hade tan upp I lefvat den smärtan, att året derpå se samma perso-: ner landsflyktiga i ett främmande land, och der, liksom han sjelf, tigga sitt bröd; all deras eftergifvenhet hade icke förmått undandraga dem detta öde; man hade betalt dem med samma mynt som alla liberala, d. v. s. presterskapet hade förolämpat, förföljt och slutligen drifvit dem ur landet. Detta vore en praktisk lexa, den Tal. ville gifva Hr Pacheco såsom en vänskaplig varning; klerkerne förlåta med munnen, så länge de äro stadda i nöd; men då de vunnit sitt ändamål, förfölja de på lif och död samma personer, som visat dem gunst och välvilja. I den följande sessionen öppnades debatten afl konseljpresidenten Hr Gonzalez. Då han 4837 röstat för försäljningen af presterskapets gods, hade han endast gjort det med det uttryckliga förbehållet, att försäljningen icke finge ske förrän presterskapets underhåll på annat sätt blifvit betryggadt; detta hade icke skett 4840; derföre hade talaren ocksä då röstat emot försäljningen. Men nu hade en lag passerat Cortes, genom hvilken presterskapets underhåll blifvit tryggadt, och derföre trodde ban att försäljningen af kyrkogodsen nu kunde gå för sig på det sätt, som blifvit föreslaget i den under öfverläggning varande lagen. Häraf visade sig, att Hr Pacheco icke haft ringaste skäl till den förespeglingen, att talaren begått någon inkonseqvenms. Ministern öfvergick nu till de serskilda synpunkter, lem Hr Pacheco uppställt. 1 förhållande till civilråtten hade presterskapets gods, äfven om man an-— kn AA