Aftonbladet – 25 augusti 1841, sida 1

Det ljussken, som nu skimrade ut från trollkammarens fönster, härrörde imedlertid icke från något spökeri, någon bal för trollpackor eller dylikt, som fiskaren skulle hafva trott, utan spridde sig ganska naturligt från en skriflampa, som stod på ett rundt bord i rummets midt. En skärm omgaf sjelfva lågan och tillät endast en upplyst krets att bilda sig på det höga gipstaket och en annan på det brunsvarta läder, hvarmed bordet var beklädt. Inom den ljusa kretsen på bordet framsköt öfra ändan af en ibland de nyssnämnda folianterna, med den sidan uppslagen, der domens sjelfberömmande slutord stodo att läsa; det var alltså sista bandet af trollprocessen. I skuggan bredvid bordet satt en man, med armarne i kors och försänkt i djupa tankar. Han satt der länge så tyst och orörlig; slutligen lutade han sig fram och omvände långsamt och forskande bokens blad. . Ljusskenet föll dervid på ett ungt, vackert ansigte, med något brun men frisk hy och omgifvet af svarta lockar. Ynglingen — ty han kunde knappt kallas annat — hade för en stund låtit sitt egentliga göromål afbrytas af några enskilda grubblerier; han återtog det nu så mycket ifrigare. Än läste han i boken, än gjorde han anteckningar i ett pappershäfte, som låg bredvid, och dessa, som redan förut ägde betydligt omfång, ökades snart under hans flitiga hand med ännu ett par sidor. Derefter doppade han pennan djupare än vanligt, höll den med upplyftad hand midt under sista raden och svängde till i ett enda drag, med stora och prydliga bokstäfver, ordet: Slut. vÄndtligen! ropade han glädtligt, sköt stolen ifrån bordet, steg upp och började gnola på en