Aftonbladet – 24 augusti 1841, sida 2

TEN: STRAUSS OCH EVANGELIERNA. URSPRUNGET TILL DEN MYTHISKA FÖRII KLARINGS-METHODEN. F aJa mer man kom till inseende af det otillfredsställande i de nyss uppräknade förklarings-metho-3 derna (den deistiska, naturliga och ellegoriska), deqf sto större blef ock behofvet att betrakta en mängd , berättelser uti sjelfva bibeln som sa .or och myther, på ssmma sätt, som man allt allmännare började betrakta de underbara berättelserna om Grekerna : forntid sedan man länge ansettydem för tomma fabler, som saknade all djupare grund och blifvit uppspun-: na af sysslolösa hufvuden. Derföre uppträdde forskare, sådana som Gablor, Schelin4 m: fl. men för-! näreligast Bau:r, hvilka antogo begreppet om myth såsom allmän-giltigt för al! äldsta historia, helig som profan; och hvarföre skulle då Hebräiska historien göra ett undantag? i a Vi inskränka oss här till att blott i allmänhet antyda hvad man förstår med myth, samt att visa, huru de lärde uppfattat och användt detta begrepp. Derefter skola vi utförligare framställa, huru vi sjelfv2 uppfatta och använda samma begrepp i närvarande pröfning af den evangeliska historien.n aMed ordet myth eller saga, som för öfrigt i sednare tider blifvit bestämdare åtskiljda från hvarandra, förstår man för det första en historia, som icke verkligen tilldragit sig så, som hon berättas, utan blifvit mer eller mindre omformad och utbildad genom religiösa föreställningar och liflig inbillningskraft; men för det andra förstår man ock der-, med en historia, till grund hvarför a!ldeles int-tl, factum ligger, utan som snarare uppkommit ur ett helt, folks eller ett raligions-samfunds poetiska anda, som, dermed vill försinnliga en ide och göra den åskåd1 4 l I RR kPe år JV V R a mr ra Är Kv RA PR h — lig. M;fl och saga äro sålunda aftryck af ett visst andeli,t lif, men icke dikter af någon enskild person; de tras utaf alla och anses för verkliga facta emedan de äro en trogen afbild af en tids herrskande anda. Derföre böra de väl skiljas ifrån fabler, hvilka alltid innehålla en med afsigt gjord dikt af en enskild, dels till undervisning, dels för andra ändamål; dessa äro antingen oskyldiga påhitt, när upphofsmannen till dem förutsätter, att andra äfven anse dem för sådana, eller äro de bedrägliga när ban vill utgifva dem för sann historia.n aDet första som här var att göra, var att bestämma hvilka berättelser i Gamla Testamentet (ty det-l; ta ensamt gällde det i början) borde hållas för myther; såsom dylika utmärkte de nyssnämnda förfat-, tarne sådana, som 4) härleda sig från en tid, då man ännu icke kände skrifkonst n, och all historia sålunda måste fortplantas genom muntlig tradition. Det som går från mun till mun omformas dock oförmärkt och ovilkorligt, icke blott af den aldrig sysslolösa inbillningen, utan ock genom uppfattning. För myther ansågos, för det 2) sådana berättelser, om hvilka ingen menniska kan ega någon kännedom, dels emedan de tillhöra j en öfversinnlig verld, dels emedan ingen kunnat vara ögonvitten till dem; och, för det 3, sådana, som dragits in på det underbaras område samt framställas i ett språk, hvilket tydligen nog förråder deras sinncbildliga karakter aDerjemte upplyste de nyssnämnde författarne, att de, som icke ville medgifva dylika sagors tillvaro i Gamla Testamentet, antingen hade ett falskst begrepp om saga i allmänhet och förblandade henne med fabel och dikt, eller ock hyste en origtig åsigt öfver bibelböckerna, på det sätt, att de ansågo dem af Gud omedelbarlijen ingifna, (Oszoxvevsu). Tyjust denna föreställning om en gudomlig ingifvelse kunde icke vara annat än rent mythisk och måste blifva utbildad af sagan sjelf såsom en beståndsdel deraf, bvadan ock denna teopneusti icke kunde förutsätfas, när man ville bedömma och pröfva de heliga böckerna I hufvudsaken gillas allt detta af W:gscheidler, sam, i sin christliche Glaubenslehte påstår, det man, mot skriftens fiender omöjligen kan försvara dess gudomliga anseende, — så framt man icke erkänner, att mylher deri förekomma. eSedan desse män sålunda bestämt omfånget af begreppet myth inom gamla Testamentet, öfvergingo de till akterne deraf. Mytherna säga de nemligen kunna vara antingen historiska mythet. di vi berättelser om verkliga bändelser, som blott erhållit en? viss :egendömlig färg-tow genom anlikens, gudomligt med det menskliga och naturligt med det öfvernaturliga sammanblandade sätt att tänka, äfvensom genom: forntidens allt föråskådligande, fantastiska sätt att uttrycka sig. Dels kunna de ock vara I filosofiska, d. ä. sådana, som uti historiens drägti kläda någon lanke, lärosats eller ide och dymedelst söka försinnliga honom; dels också ; poetiska, der den ursprurgliga till grund liggande, enkla historien eller ideen nästan helt och hållet försvunnit genom diktens fria spel och behofvet af! konstnärlig enhet och afrundning. KN I aVid måaga myther är det-dock, såsom dess. lärde j sjelfve medgifva, temligen svårt att noga bestämma den af dessa tre arter, de tillhöra och flera ligga uppenbarligen på gränsen mellan den ena och andra. I Aldrig bör man dock ur sigte lemna det konstlösa och naturliga i dem, och aldrig glömma att, hvad beträffar de historiska mytherna, det ohistoriska af sig sjelft och osökt insmugit sig deri under tidens och traditionens gång. samt att, hvad vidkommer de filosofiska, de äldste vise klädt sina ideer i histo; riens drägt, icke blott för ett sinnligt folks, utan för eger skull. Grunden härtill igenfinnes i föreställningssättet hos en tid, som ännu lefver för mycket i åskådningen för att, utan dylik omklädnad, med säkerhet kunna fasthålla den rena, abstrakta tanken. I aVi hafva redan i det föregående sett, att och -(hvarföre den naturliga utläggningen af Gamla TestaAI mentet måste stödja sig på den förutsättning, att böcil kerna uppställt nästan liztidigt med de i dem berät.itade handlingarna. Alf samma skäl kunde dessa I. jutläggare icke antaga några myter i Gamla Tee I stamentet, emedan dessa som äro alster af längre fortti farande. muntlig tradition icke kunna bilda sig. I I när berättelserna nedskrifvas af ögonvittnen, eller åt(minstoue af personer, som stått händelserna mycket it nära. Detta naturliga förklaringssätt måste sålunda I lida icke obetydlig afbräck, och det mythiska vinna e icke ringa styrka, uär fortsatta bistoriska undersökri ningar ladde till det resuttat, att just de böcker i na ee A