Aftonbladet – 20 augusti 1841, sida 4

BLANDADE ÄMNEN. — Såsom ett exempel på det skydd den lite terära eganderätten åtnjuter i Frankrike förtjenar ep dom, som Victor Hugo utverkat, att anmärkas. Sedan länge tillbaka hafva underordnade talanger i Paris sysselsatt sig med att af omtyckta romaner skrifva operor. Detta utsträckte de till slut, såsom nan sett, ända till dramatiska arbeten. En Hr Etienne Monnier hade för detta ändamål utsett Victor Hugos Lucretia Borgia, bad skalden om tillåelse dertill, erhöll afslag, men gjorde likväl utan illstånd utkast till sin opera efter den Italienska bearbetningen af Hugos verk, hvarigenom ban trodde sig skyddad mot straff för sin litterära stöld. Vietor Hugo upptog dock saken med allvar, förelade den inför den litterära föreningen, och denna beslöt gemensamt att taga lagens skydd i anspråk mot detta egendomsråttens antastande. Förgäfves sökte Monnier att urskulda sig med sin öfversättning från Italienska bearbetningen; arbetet blef konfiskeradt och så väl Monnier som förläggaren blefvo dömde till 400 francs böter. Något anspråk på skadestånd hade Victor Hugo på förhand afsagt sig, hvilket likväl icke hindrat att hans åtgärd af några Pariser-korrespondenter åt Tyska tidningar blifvit tillskrifven egennyttiga afsigter. — Preussiska gardet skall på försök hafva anlagt ett slags hjelmar, som Prins Fredrik af Preussen uppfunnit, hvilka nära likna gamla tidens s. k. pstorm-hufvor. De sluta upptill i en kulformig spets, som kan låta omvrida sig, så att luften får spelain eller utestängas efter behag: en inrättning, som, enär den synes egentligen åsyfta, att truppen alltid må kunna handla med behörig köld, isynnerhet bör vara nyttig, när mil:tärstyrka användes mot rabulisterier. — EN PREUSSISK PREST FÖRDÖMER EN BORGARE PÅ HANS DÖDA MULL. En 63 år gammal man, som först varit skräddare och sedan värdshusvärd, afled i Berlin och skulle den 21 Juli begrafvas på invalidkyrkogården. Som den aflidne varit synnerligen väl ansedd för sin vandel och känd som flitig kyrkogångare, önskade hans vänner, att ett liktal måtte hållas vid hans graf. Detta skedde ock. Men de tillstädesvarande blefvo icke litet förundrade, då de af den andlige, som höll det, fingo höra följande vackra uttryck: aDen aflidne dref fordom ett annat yrke; men då han icke vid detta fann sin utkomst, tillgrep han det yrke, som ban ända till sin död utöfvade, ren hvarigenom han utan tvifvel gaf lasten och ossdlisketsn företrädets. För att dess bättre gifva effekt åt denna fördömelse hos den församlade folkmängden, bland hvilka många naturligtvis icke kände den aflidne, brukade den andlige den försigtigheten, att alls icke uppgifva namnet på de yrken, som utgjort dem aflidnes näringsfång. RT NR NNE O——