Aftonbladet – 20 augusti 1841, sida 2

embetsmän? Sean MINISTERIA L-STYRELSEN OCH FÖRESTÄLLNINGARNE DEROM. Fjerde Artikeln. Olika parti-tolkningar af samma uttryck i England och Frankrike, ministerialstyrelsen i förhållande till folkens åsigt. Hindras folkideens realiserande genom samtidens materialism? Månne ej Europa blir en samling republiker framdeles? — Upsaliensiska brochyren och dess Lundensiska recension.) I det föregående hafva vi sökt utreda, huru ministerialstyrelsen betraktas i vissa länder, såsom England, Nordamerika, de absoluta monarkierna, eller af vissa klasser, såsom en del konstilulionella monarker, hofven, adeln, embetsmännen. Slutligen framställde vi hvad den tänkande delen af Europas egentliga folk tillkännagifvit sig förstå med ministerialstyrelse, och huru deras önskningar i detta hänseende befordras kraftigast af dem, som tro sig motverka dem. i Hvad som icke mindre, än det af folket önskade ministerialsystem, väckt harm på sambhällets höjder, är det namn af ;monarki med republikanska institutioner, som man gifvit deråt. Vid förkastelsedomen öfver detta namn har imedlertid inträffat detsamma, som vid fördömelsen öfver andra politiska beteckningar, hvilkas tillämpning man förut på det högsta gillat, så länge den nemligen förblifvit ensidig och antydt uteslutande förmåner för vissa klasser i samhället. Hvilka härskri höjde sig t. ex. icke mot orden frihet och jemnlikhet,, när man under Franska revolutionen började tolka dem till allas förmån! Och likväl hade friheten och jemnlikheten sedan urminnes tider hyllats såsom det ädlaste af det ädla, så länge de endast tolkades till förmån för de högt uppsatte. Despoten har i alla tider fordrat frihet för sig sjelf och jemnlikhet med andra sjelfherskare. Kyrkan, när hon egde makten, yrkade en obegränsad frihet för sig och jemnlikhet emellan kyrkans furstar och de verldsliga, likasom emellan kyrkans subalterner och adeln. Adelin, å sin sida, har såsom de egentliga utmärkelsetecknen för sin kast hyllat både friheten och jemnlikheten. Den har tillagt sig uteslutande titeln al fri, och gifvit alla andra titeln af ofria. Jemnlikhet har den förutsatt såsom en medfödd egenskap, alla ädlingar emellan; ty titlarne baron, grefve, markis, etc. voro, som bekant är, i början endast embetsvärdigheter, hvilka med tiden gjordes till arf eller fideikommiss inom vissa adliga ätter. Men när statsrältslärarne en dag förklarade friheten och jemnlikheten vara medfödda egenskaper för hvar och en, blott såsom menniska och utan afseende på härkomst i öfrigt, då förändrades omdömet, och de som nyss förut hyllat friheten och jemnlikheten såsom det första på jorden, förkastade dem nu, såsom upproriska nyheter och politiska orimligheter. Frihet för sig och jemnlikhet emellan sig, till följd af undantagslagar (privilegier) hade de funnit förträffliga; först när dessa förtväffligheter ansågos för hvar mans tillhörighet i grund och under begränsning af allmän lag, då förvandlades de i de privilegierades ögon till vederstyggligheter. . Omdömet bar tagit samma gång, under led: ning af lika kouseqventa grundsatser i afseende på monarkien med republikanska institutioner. De som nu fördöma denna fordran mest högröstadt, utgöras af Englands aristokrati och dem bland dess ståndsförvandter i andra länder, som i Englands konstitution skåda mönstret för samhällsinrättningar. Men hvad är väl Englands konstitution annat än en monarki med republikanska institutioner, nemligen till förmån för aristokratien? Hvem herrskar i England? Är det kanske Konungen? . . . Månne det icke är aristokratien, som genom sina egna beslut i Öfverhuset, och den af henne tillsatta majoritetens i