Aftonbladet – 18 augusti 1841, sida 2

Lill och med ifrarne (zeloterna) nödgats försäkra, att bokens författare var mycket lärd och skarpsinnig. Män och qvinnor af de mest olika tänkesätt och bildningsgrader grepo ifrigt derefter; de, som af djupare grunder funno sin to på kyrkans positiva läror skakad, och de,som stoltserade med sin upplysning och ytliga förnekelse; — christendomens afgjorda motståndare och de, också stundom af hemliga tvifvel öfverraskade, fromma — med ett ord alla väntade åiminstone något af den förkättrade boken. De tleste hoppades dock grundlig och lugnande undervisning, och få voro säkerligen icke heller de, som i honom väntade finna en säker vägvisare på ett område, som de väl ansågo sig nödvändigt böra genomvandra, ehuru denna vandring utan ledare tycktes dem alltför vågad. Men huru många voro ej de, som, genast de tagit boken i handen, med vemodiga känslor sågo sig tvungne att vid sjelfva tröskeln vända om? De nödgades tillstå, att Strauss hade rätt, då han sade, att boken bloit var skrifven för theologer. Ty ett arbete, som (i den bloti litet tillökade tredje upplagan) räknar 4372 stora oktav-sidor, som på hvarje blad citerar latinska, grekiska eller hebräiska källor, — som förutsätter noggran kännedom af den theologiska literaturen, — som leder undersökningens tråd ända från dess början in uti det ofta invecklade, historiska ämnets minsta slingringar; — ett sådant arbete kräfver, emedan det är ett resultat af sträng och allvarlig forskning, lika allvarligt studium af läsaren, och härtill sakna de flesta ejtheologer, om de också besitta de nödiga kunskaperna, tid och frihet från affärslifveis omsorger. Med ett ord: boken är ingen läsning vid lediga sturder. eSålunda såg man sig tvungen alt se sig om efter andra skrifter och utförligare anmälanden och hörsagor, genom hvilka man, åtmiustone ur andra handen, kunde erhålla en klar och äskådlig kännedom af grundideerna, den veteuskapliga ståndpunkten och de på densamma vunna resultater, genom hvilket allt den vidtomialade boken kommit till en sådan ansenlig ryktbarhet. Men detta försök, att ur ryktenas och sägnernas mörka töken framleta den verkliga, historiska Strauss, måste, om möjligt, utfalla ännu mindre tillfredsställande, än klappandet på hans egen, med lärdom barrikaderade dörr. Bland det mångfaldigt myckna, jag läst rörande Strauss, bar åtminstone jag icke sett någon skrift, någon anmälan, som kunde gifva den med saken ännu obekanta eller blott ytligt bekanta ej-theologen en trogen och åskådlig bild af boken. Några, som visserligen framställde innehållet med opartisk saningskärlek, voro för korta och för lösliga — jag talar här i allmänhet icke om det, som skrifvits för de lärde — för att gifva en fullständig ända till detalj utsträckt kännedom af Strauss) forskningar. De flesta, och till en del just de mest utförliga, förrådde åter alltför tydligt, att deras författare skådat saken genom ett tärgadt synglas, att de tagit Strauss arbete i handen med afsigt att vederlägga det, och att de, möjligen vtan att veta det, icke voro i stånd att bålla siarstickenbeten och motviljan utestängda. Följden deraf blef således den, att de redan halft upplyste förvillades, och de, som ännu biott till bälften voro af fördom intagne, blefvo det fullkomligt. Till anställande af dessa och dylika beiraktelser hade jag, i min närmare och fjärmare omgifning, tillräckligt tillfälle. Imedlertid fortsatte jag mitt påbegynta studium af Strauss verk med all ifver, men stilla och utan att deraf göra väsen. Mina förra theologiska studier hade, till en viss grad, hvilken mig icke tillkommer att närmare bestämma, satt mig i stånd latt med pröfvande öga följa, såväl Strauss undersökningar som hans vedersakares påståenden. Strauss drog mig till sig och stölte mig åter tillbaka; men upprigtigt måste jag erkanvna, att det attraherande elementet småningom vaun öfTIverhand öfver det frånstötande. Som lärjunge af den store Schleiermacher hade jag visserligen llärt skilja christendomens innehåll från dess yttre form, ideen al en Christus från de historiska Thändelserne i hans lefnad, hans i hjertat inneboende gudomlighets underverk från dem, som uppenbarade sig i hans gerningar. Redan hade jag ock kommit till den åsigt, alt våra evange2 lier med sina mångfaldiga berättelser om under