Aftonbladet – 14 augusti 1841, sida 3

gång skall väcka dem från den långa slummern oct sända det eviga lifvets ljusstråle ned i dödens mörke boning. Han störtade ned utför trapporne och tog den, a glad förskräckelse åter afdånade flickan i sina armar. Han bestänkte hennes kalla, bleka ansigte med några droppar ur sin fältflaska, gjöt några i hennes mun ; och snart uppvaknade hon alldeles från sin svimning, styrkt af den kraftiga drycken, och ännu mer af medvetandet om sin räddning. Med hvilken innerlig rörelse hon tackade både sin himmelska och sin jordiska frälsare, kunne vi lätt föreställa oss; äfvensom hur ångerfullt denne afbad sin obetänksamhet, att ålägga henne ett företag, som nu hade kostat henne så många timmars dödsqval och helt nära sjelfva lifvet. Han föreställde henne derefter, att äfven detta måste blifva en hemlighet för systern och alla andra, och att man till den ändan måste uppgöra ett äfventyr, för att förklara hennes långa bertvaro. Ett sådant blef äfven under återvägen hopsatt och lätt trodtaf Lucy, i hennes stora glädje öfver sin väninnas återfinnande. Blott en natt uppehöll sig öfversten på slottet Glencarthy. Då tog han ett ömt och sorgligt af sked af de båda flickorna, för att ila sitt öde till mötes. Knappt 14 dagar efter hans bortresa voro förflutna, då såg Maria, då hon en morgon, af gammal vana, mekaniskt kastade sina ögon på asken, ett liggande kors. Med förskräckelse och sorg förnam hon, att Maccartby måtte hafva fallit. Så försigtigt, så skonande som möjligt, förberedde hon sin väninna på denna sorgliga, men långt ifrån icke oväntade händelse; verkligen lyckades det henne också, att göra den stackars Lucy beredd på, att höra det värsta. Sjelf väntade hon den närmare förklaringen af öfverstens förtrogne, som säkerligen måtte hafva gifvit tecknet och lika säkert skulle infinna sig på det bekanta stället. Vid midnattsklockans första slag ilade Maria bort till tornet. Der stod redan den välbekante stumme vännen, med den venstra armen hängande i band. För första gången hörde hon hans stämma — S0rgliga voro de nyheter, han hade att berätta. Vår gemensamma vän,, sade han, djupt suckande, är