Aftonbladet – 13 augusti 1841, sida 4

andet af förslaget någon väsendtlig fördel desto-: nindre kunde anses vunnen, som ehuru bland mo-l iven anfördes, att häradsrätten borde kunna å den, i: ör målets företagande bestämda dag, i händelse må-!: et så fordrade, stadga verksam påföljd för svaran-! jens inställelse på annan dag, under samma ting, y: vilket ock vore en nyttig och behöflig utveckling if den, i förslaget följde grundsats, ett sådant förarande likväl icke funnes vara i den föreslagna lag.exten medgifvet, samt härtill kommer, att erfarenheten icke visat någon olägenhet af det, vid häradsrätterne redan införda bruk, att på den, för förhören med parterne utsatta, sista rättegångsdag, upprop sker i de mål, hvilka förut, i anseende till endera partens frånvaro, ej kunnat företagas, ansågo Högste Domstolens fleste ledamöter sig icke hafva skäl, att å detta förslag tillstyrka bifall. Justitieråden Engelhart och Grefve Carl Sparre deremot, hvilka ansågo förslaget icke göra någon ändring i hvad nu gällande lag innefattar, i fråga om böter för uppropsförsummelse, hvadan någon villrådighet i detta afseende vid tillämpningen ej borde kunna uppkomma, funno samma förslag, hvilket understöddes af den erfarenhet, att uppskof och andra olägenheter oftare förorsakades genom svarandes, än genom kärandes uteblifvande, innefatta en lagförbättring, derå sistbemälte ledamöter hem-! ställde om nådigt bifall desto heldre, som förslaget! i det hufvudsakliga öfverensstämde med redan an-: taget rättegångsbruk. Rikets Ständers skrifvelse om den förklaring af, 4 kap. 2 8 Straffbalken och 1777 års Kong!. Bref, att ingen må häktas för brott emot 5 kap. 4 S Missgerningsbalken förrän efter det Kongl. Moj:t förklarat undersökningen böra fortgå. Först tillkännagåfvo Ständerne, att de för deras del vid 1834 års riksdag beslutat nyssnämnde förklaring, och uti skrifvelse af den 42 Maj 1835 hos Kongl. Maj.t anmält detta deras beslut, men att Kongl. Maj:t, vid föredragning deraf, ansett berörde skrifvelse böra läggas till handlingarne. Med fästad uppmärksamhet å hvad uti Ständernes ofvan omförmälde skrifvelse förekommit, och enär den åsigt, angående nyttan och behofset af ett lagstadgande uti ifrågavarande afseende, hvilken å förra riksdagen hos Rikets Ständer gjort sig gällande, desto heldre delas af Rikets nu församlade ständer, som, då det åberopade Kongl. Brefvet innefattar ett undantag från den för brottsmål i allmänhet gällande rättegångsordning, skulle, i händelse häktande för angifne brott emot ö kap. 4 Missgerningsbalken sker innan Kongl. Mej:t; enligt meranämnde Kongl. Bref, beslutat målets nedläggande eller ransakningens fortfarande, deraf jemväl blifva en följd, att, då Kongl. Maj:t anbefaller undersökningens fortsättning, den tilltatalade kommer att före målets slutliga pröfning hållas i fängelse en längre tid, än som erfordrats derest undantaget ej funnits; hafva Rikets Ständer godtfunnit för sin del besluta, att genom utfärdande författning varder, såsom ett af Kongl. Brefvet den 25 Sept. 1777 föranledt undantag från allmänna lagens stadgande i 4 kap. 2 Straffbelken, förordnadt, det ej må bäktas för brott mot 5 kap. 4 . Missgerningsbalken, förrän efter det Kongl. Maj:t förklarat undersökningen böra fortgå. Högsta Domstolens fleste ledamöter, Justitie-Råden Bredberg, Engelhart, Grefvarne Carl Sparre och Gustaf Sparre tillstyrkte i underdånighet, uppå de de af Rikets Ständer anförde skäl, att ifrågavarande förslag måtte bifallas; och till stöd härför åberopade Justitie-Råden Bredberg ech HBngeltart serskildt hvad de enligt Högsta Domstolens protokoll den 45 Aug. 1835, yttrat i anledning af det förslag till stadgande i ämnet, som då utgjort föremål för Högsta Domstolens utlåtande. Justite-Råden TA mptander, Nybl u: och Grefve Snoilsky, deremot, hvilka, de 2:ne förstnämnde under åberopande af deras nyssberörde dag afgifne yttrande, förmälte sig anse ifrågavarande brott icke vara af den skiljaktighet från annat brott af grof art, att, vid målets behandling någon serskild undantags lag i fråga om den anklagades bäktande erfordras eller med allmänna rättsbegreppen låter sig väl förenas, funno således ej skäl, att å förslaget tillstyrka bifall.