Aftonbladet – 13 augusti 1841, sida 2

FALLUCKAN. NOVELL AF BLICHER. Slottet Glencarthy, i en dal af samma namn, har sn undangömd, dyster. ja riktigt röfvarlik belägenhet — ty jag bör dock anmärka, att det ännu är så mycket qvar af detsamma, att det icke kan kalas en ruin. För några och åttatio år sedan, närvarande tilldragelse inträffar, var icke en gång älften deraf bebodt, resten var öfverlemnadt åt tidens långsamma, men säkra ödeläggelse. — Glencarthy — eller Carthydalen — är att likna vid en ofantlig klyfta eller graf, som sluttar i en sträckning af en half mil ned mot Atlantiska hafvet. De stela, sönderskurna och böljformiga backarna på båda sidorna äro betäckta af ett ljungtäcke, öfver bvilken blott här och der en enstaka ormbuske vaggar sig, gnisslande i vinden. Ingen källa, långt mindre en bäck, ingen buske, långt mindre ett träd, upplifvar dalens enformiga, sorgliga utseende. Längst upp i densamma, dock alldeles i skuggan och i lä af buskarna, ligger eller låg slottet, som bestod af en dubbel, sammanbygd fyrkant omgifvet af en torr graf och en tolf fot hög grundmurad fot. Baktill, upp mot landet, hade varit en trädgård, hvars enda lemningar nu voro ett med törne och hagtorn bevuxet snår och några få här och der spridda askoch aspträd. Den flygel, som vette häråt, och som låg i lä för de skarpa ostanvindarne, som ströko från hafvet upp genom dalen med sammanträngda och derigenom fördubblade krafter, var den enda, som sedan 1718 hade varit bebodd. De andra tre flyglarne, samt tvärbyggningen, som på sin tid var inredd till kasern och grafkor, lemnade ostördt tillhåll för ugglor, råttor och — efter den allmänna meningen — för nattliga andar. Hela borgen var, på gamla viset, blott en våning utom källartaken, med höga, smala bågfönster, beskyddad af fyra högt framskjutande hörntorn. Hela detta gamla herresäte hade den ursprungliga mörka, röda tegelstensfärgen och blott, till litet gladare afvexling nägra enkla rankväxter, som slingrade sig upp efter murarne, och mossa och ogräs i de djupa fönsterkarmarna, hyvilkas jernstänger voro förrostade, blyfogningarne förvittrade och de flesta smårutorne till hälften eller nästan helt och hållet inslagne af många års stormar.