Aftonbladet – 10 augusti 1841, sida 2

dennes store ande skulle säkerligen först draga försorg om gossen. Märkvärdigt äro, i trots af alla Amerikanernes försäkringar om motsattsen, de Indianska lagarna om ärlighet. Så ofta nemligen medlemmarna af en stam sälja sitt jagtområde, förpligta sig de Förenta Staterna att öfvertaga betalningen al deras skulder, icke blott till hvarandra utan äfven till de hvita, och ännu märkvärdigare är det, att Amerikanarne föredraga en Indians blotta ord framför sina landsmäns skrifuve skuldsedlar. På samma sätt sörja de för de barn, som äro födde af Indianskor och hvite; de i deras äktenskap födde barn, som förlorat sina föräldrar, underhållas nemligen af hela stammen, men barn af blandade äktenskap låta de uppfostra i Fristaternas kollegier och skolor och upptaga vilkoren derom i sina fördrag med Amerikanska regeringen. Uppfostran, säga de, fullkomnar alla talanger hos en viss klass, men förderfvar helt och hållet den af rödt blod härstammande Indianen. Tapperhet, statskonst och talgåfva äro den röda menniskoracens vackraste prydnader; men dessa talanger förstöras endast af de hvitas skollärdom och framträda i allmänket endast der i sin rätta gestalt, hvarest man ej lägger något tvång på deras utveckling. Hvad Herr Nicollet och Öfverste Gardiner — hvilka aldrig motsäga hvarandra, ehuru de utgå från olika ståndpunkter — yttra om Ind anernes gästfrihet, är lika så intressant som den ofvannämnda beskrifningen på deras föräldrakärlek och kyskhet. Aldrig sätter sig nemligen en Indian, som har en hvit gäst, till bords, förän gästen blifvit mättad; derefter äter först hans barn, sedan han och slutligen, om någonting blifver öfver, hans hustru. Om måltiden är riklig, hvilket beklagligen nu mera sällan är fallet, i anseende till villebrådets förminskning, så äta hustru och man tillsammans vid ett bord; men denna sed har nästan helt och hållet upphört hos mån-!