Aftonbladet – 6 augusti 1841, sida 2

bladet för en replik i anledning af Hr O. O:s resension af novellen: Sveriges Skyddsän jel vakar än. Den skall inkomma i morgondagens blad. MINISTERIAL-STYRELSEN OCH FÖRESTÄLLNINGARNA DEROM. Andra Artikeln. (Åsigter af Ministerial-styrelsen hos en del konslitutionela monarker, hos hofmän, adeln och embelsmänen.) Konstitutionella monarkers throntal och statsberältelser täfla ej sällan med sjelfva den Nordamerikanska presidentens i beröm öfver landets lyckliga konstitution, och i nit för grundlagens helgd eller förbättring; men jemför man härmed de åtgärder som vidtagas, så upptäcker man lika ofta en sträfvan efter oberoende af både konstitution och grundlag och öfver hufvud af allt annat, än den egna orubbliga viljan, hvilken åter ej blott täflar med, utan vanligen öfvergår de erkändt absoluta monarkernas i enrådighet. Under det de sistnämnda, i länder, der ett någorlunda godt system, en gång vunnit häfd, merändels följa detsamma villigt och samvetsgrannt och lyssna till sina ministrars råd angående dess punktliga iakttagande, samt sålunda tåla bredvid sig en verklig ministerial-styrelse, som gör dem till ingenting mindre än enväldiga, ser man ofta konstitutionella monarker äflas att vara all sådan styrelse förutan eller att begagna dess biträde i politiskt hänseende, blott för att inverka på representationen och kunna lägga äfven denna under den orubbliga viljans ok. I mån som sådant lyckas, utöfvar ock den konstitutionella monarken det största envälde som är tänkbart, emedan ingen despots kan dermed jemföras, när fråga är om väldets utsträckning och (rygghet på samma gång. Men det saknar ändå absolutismens sker, och skenet synes vara begärligare än verkligheten; ty det efterjagas i trots af det kända rönet, att det ej kan vinnas utan uppoffring af den sednare. Det tycks, att en del konstitutionella monarker anse sig genom saknaden af absolu!tismens utsida förflyttade till en lägre rang än de absolutes, och att deras förnämsta önskan vore, att kunna äfven inför verlden gifva sig den rang, som de inbilla sig vara en högre, samt låta sina absoluta bröder, och ;kusiner, förstå, huru man med en skickligt handterad representation kan ega mera makt, än de sjelfva med sitt oföränderliga system och sina rådgifvande ministrar. Också lyckas det ej så sällan, att i erkändt lagbundna samhällen följa godtycket mera obehindradt, att i jemförelsevis fattiga handhafva folkets tillgångar mer oberoende och att mot folkets frihet vidtaga mera hotande anstalter, än någon absolut monarks ministerskonselj skulle tillåta. Vi nämna blott Konung Ernst af Hannover och hans kabinettsjustis, Konung Ludvig af Bäyern och hans bygsnadslyx, kanske öfverträffad blott af de gamle Faraonernas, samt slutligen Konung Ludvig Filip och hans förskansningar kring Paris. En dylik ställning inom konstitutionella kabinetter leder väl någon gång sitt ursprung från monarkens eget lynne eller från traditionell fördom angående maktens gudomliga härkomst, och till någon af dessa kategorier torde man väl böra hänföra de nyss åberopade exemplen. Men ännu oftare danas den genom verkliga rådslag med andra, men hemliga och afsöndrade från den grundlagliga konseljen samt oberoende af den; med ett ord, från någon så kallad kamarilla eller biregering, i bvilsen en favorit, som ej är minister och icke ansvarig hvarken inför lagen eller opinionen, är den allrådande samt nyttjar sitt personliga inflytande hos monarken, för att göra denne till sitt redskap och herrska ensam. Mindre mäktig kan en furste ej vara, än när han under en sådan förmyndarevård stundligen går favoeritens ärender; men vanligen är det då, som vissa regenter tro sig mäktigast. Favoritens fortsatta välde beror på en dylik sjelfförvillelse hos den han styrer, och de favoriten underdåniga SAST IRENE EA SENSE SINNE SEK IN EN SE IRENE INR NARE