Aftonbladet – 3 augusti 1841, sida 2

g vill ej besmitta min penna med politik ty: Djefvulen var den förste politikus, skref en rejdad författare en gång, till en Regent, som cke var det alls. Det var för ett år sedan en afton, månan sken å bjertinnerligt beskedligt ned på oss, och hvad ON var söt! Jag satt i mitt fönster och fundeade med pipan i munnen; en katt satt i takrännan midt öfver och jamade, det lät så klavande att mina tankar ovillkorligen fingo en melankolisk stämning, jag tänkte på de stackars Icherkesserna och de ej mindre beklagansvärda Ryssarne, på Orientaliska frågan och Grefve Horn, med ett ord på allt hvad bedröfligt jag visste. Hastigt afbrötos mina tankar genom ett högljudt skrik snedt öfver gatan i det hus, der enkan Klarman håller näring. Bullret tilltog, och småningon, allt som mitt öra vandt sig vid sorlet urskilde jag följande stympade meningar. En basröst: Slå smörjan i synen på mna, häll öfverna hela stopets. En bred Westgöthedialekt: Sakra menska kärring vet du inte hut, att bjuda folk sådant brännvins. — En pojkröst: cKlarmanskan stjäler undan då hon vexlar, der gamla markattan,. Basröster — döp henne, sl på! bättre, nåh bättre, alltihop. Nu upphof sig en skarp qvinnoröst: det var värdinnans egen Lisa Buter, spring till Borgmästaren, här ske öfvervåld; A-aaj! Straxt sprang en flicka barfotad till Borgmästaren; i förbifarten svarade hon på min fråga hvad som stod på — acAh jo Klarmanskan har som vanligt gifvit en hop främmande gesäller lankbränvin, men de voro ej fulla nog, utan kände hvad di fick, och nu slåss de derinne och Klarmanskan rifver och bits omkring sig som en arg katta,. Bullret fortfor oafbrutet derinne; Klarmanskans röst var dock ifrigast och skärast, gästerne låto höra en skrattsalfva emellanåt. Borgmästarens anstalter dröjde något och imedlertid kommo de församlade ut på gatan. Nå nå! mamma lillan, sade Bas