Aftonbladet – 3 augusti 1841, sida 2

GENREMALNINGAR AF ONKEL ADAM. VI. I EN REVOLUTION. Besynnerligt nog har jag, oaktadt min fredliga natur, många gånger (måtte de goda Gudarna förlåta mig den synden,) önskat att få vara vittne till en revolution. Jag spekulerade: till och med att i detta ändamål begifva mig till Paris der sådana äro på modet. Detligger nemligen något tillockande, något som retar nyfikenheten hos en sådan, och min svaga sida är nygirighet. Jag har också läst allt hvad man skrifvit om revolutioner, ända från Cuviers afhandlingar om jordens revolutioner till Hr Thiers beskrifning om den franska, och kan ej neka att båda delarne intresserade mig. Det är besynnerligt att allas vår moder jorden just är den, som började med revolutioner och till på köpet med sin dubbla rörelse, kring solen och sin egen axel, onekligen hör till mouvemanget. Kan man väl då undra, att menniskorna också i sin ordning vilja revolutionera och bilda rörelsepartier, som ännu, Gudi klagadt, vända sig omkring på axlen af sin egoism, men blott stycktals gå sin rätta bana omkring det eviga rätta, det goda och det heliga. Revolutioner omstöpa folken och individerna; den största kruka blir i hast en hjelte och en stor hjelte förvandlas i en kruka. Ur den råa massan utgå stora förtjenster och anor kläckas i tusental liksom fiskrom, då deremot de gamla anorna sjunka ned i den råa massan. De helige vända kappan och försäkra sig ej tro på någonting; med ett ord, det blir i en hast den upp och nedvända verlden. Att åskåda en sådan tilldragelse skulle, det kan ej nekas, vara roligt nog, väl förståendes om man sjelf får sitta bakom sina jalousier i fred och ro och blott se på, hur ver!den stormar. Om jag ville blanda mig i politiken, finnes intet tjenligare tillfälle dertill än just nu. Men