vorthuggas; detta påbud har Kammarkollegium unnit alltför magstarkt och derföre upphäft det. Kanimarkollegii utslag slutar med den redan omvämnda föreskriften, att det borde i länet uppläsas ch vid kungörandet af vägordningen iakttagas. Det är redan berättadt, att Konungens Befallningshafvande icke efterkom hvarken det ena eller ndra, utan i det ställe uppträdde som klagande vart hos Kongl Maj:t samt föranledde infordrandet if Kammarkollegii utlåtande, som går Konungens Befallningshafvande ganska nära på lifvet, och hyarif det väsendtligaste här ordagrannt följer: Kollegii berörde utslag är meddeladt uppå bevär, som vägbållningsskyldige inom sju socknar af Jönköpings län öfver den utfärdade vägordningen infört. Pröfningen hos Kollegium har alltså varit påkallad af deras rätt och talan, för hvilka i afsende på vägoch brohållningen serskildte skyldigeter blifvit i omförmälte kungörelse utstakade; nen öfver Kollegii utslag har hvarken enskild peron eller behörig allmän åklagare, Kollegium veterigen, i underdånighet klagat, utan här företer sig let föga vanliga fall, att embetsmyndighet, hvars veslut varit underkastadt klagan i högre instans och blifvit ändradt, i anledning deraf tagit sig talan ämnet, för att emot de enskilde parterne göra sitt beslut gällande. Vid sådant förhållande är Kollevium af den tanka, att genom Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes underdåniga ändringssökande, målet ej inkommit i den ordning, att nådig pröfning i hufvudsaken kan derpå följa. — Eders Kongl. Mej:t har vid flere tillfällen, genom Dess Högste Domstol och uti administrativ väg i nåder förklarat pröfning ej kunna i så beskaffade fall ega rum; och nu förevarande mål synes destomindre vara af beskaffenhet, att till annat beslut föranleda, som let uppenbart gäller mer eller mindre utsträckning af väghållningsskyldigheten och således enskild rätt, men ingalunda lärer kunna antagas, att de föreskrifter derom, för hvilka Eders Kongl. Maj:ts Beallningshafyande ifrar, äro af någon serskild vigt i Jönköpings län, mera än på andra orter, der allmänna lagens bud och en laga tillsyn öfver efier!efnaden deraf göra tillfyllest, hvadan ock den underdåniga besvärsskriften bestämdt uttrycker, det Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande med dess underdåniga klagan egentligen haft för afsigt och indamål, att icke genom de ändringar vågordningen har hos Kollegium undergitt, Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes Embetes anseende måtte inför länet nedsättas; — ett ändamål, hvars vigt och värde i allmänhet, Kollegium ej misskänner, men som måste vara främmande för en lagenlig pröfning af deras talan, om hvilkas skyldigheter Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i vägordningen förordnat, och hvarken medgifver eller bör hafva behof af det å Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes sida sålunda antydda anspråk, att emellan dess åtgärder och beslut, samt den ändring de vid pröfningen hos högre embetsmyndighet undergått, företrädet bör vara dem förbehållet, hvilken åsigt skulle, utan annan utsträckning än Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes underdåniga klagan i detta mål redan innefattar, alltid berättiga Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande och hvarje annan embetsmyndighet, när dess beslut icke gillas, alt uti ett och samma mål handla i den dubbla och för allt sundt rättsbegrepp oförenliga egenskapen af ömsom beslutande ocb ömsom ändringssökande. 1 hufvudsaken åberopar Kollegium moltiverne i ut slaget, och nödvändigheter att låta Kollegii utslag i länet kungöras, så vida ej blott de klagande utan äfven örige väghållningsskyldige i länet skulle bekomma del af detsamma.