Aftonbladet – 31 juli 1841, sida 3

— Och hvarför, om jag får fråga? — Min mor och jag följa er först till Pau, der i eger ett präktigt slott, som vi icke sett; vi ämna tanna qvar der. — Och låta mig fara ensam till Bartges? Det vore inte illa. — Nej, min herre, icke ensam; det hade varit Ila, och ni har ju sett att vi varit beslutade att ölja och icke lemna er; men nu, då ni har er ororson, herr Henrik, torde våra omsorger icke mer vara behöfliga. — Hvad vill det säga? — Jag bekänner för öfrigt, att en månads vistelse i dessa förskräckliga berg skulle för mig vara det aldra tråkigaste, det svåraste, det mest pinsamma, att döma efter de tre dagar jag tillbragt här. Under detta samtal svängde sig generalen i sin fåtölj, vred snusdosan mellan fingrarna, och jag förutsåg, att en storm skulle bryta ut. Men hvad jag icke kunde se utan rörelse, var den blekhet, som utbredde sig öfver Henriks ansigte; knappt kunde han längre stödja sig emot kaminen.? Förtviflan tecknade sig på hans panna och jag gissade hvad som föregick i den goda gossens själ! Att hafva sårat sig för hennes skull, för att få passera en månad hos henne, och genom en kapris se sig beröfvad denna lycka! — Tunnor tusan! utropade generalen i det han häftigt reste sig, och med foten sparkade tillbaka fåtöljen, att den kullkastades midt i rummet, tar man mig för ett barn? Tror man att jag låter leda mig vid band af en qvinna, ett barn? Ni skall följa med, min fru, ty jag vill det.... niskallfölja med! Cecile reste sig darrande, men svarade likväl med lugn ton: jag skall inte följa med! — Och hvarför åå? Millioner. — Hvarför .... Cecile darradå icke mer: hon hade fattat sitt beslut och resignerad för allt, utan ati höra annat än sin pligt, sade hon halfhögt men bestämdt: emedan jag icke vill det! Generalen blef rasande och ville rusa emot henne. men en dof suck hördes i samma ögonblick ; det var Henrik, som i hast blef illamående och nedföll på golfvet afsvimmad. Jag tog honom i mina armar Generalens vrede förändrade i ett ögonblick före. mål och vände sig mot hans brorson: Den oförsigtige