Aftonbladet – 30 juli 1841, sida 2

re än min, och som jag skulle gjort klokt i att af trycka. Stora utrop al förvåning å begge sidor... fraser af artighet och beundran öfver den sublim taflan, som låg öppen för våra blickar. Sedan skyl dighetskomplimenterna på begge sidor voro afbörda de, tänkte jag på hvad som mera behagade mig oci bad om att bli presenterad för fröken. — Fröken!.... utropade Vicomtessen med en toi af förvåning. .... Cecile är gift. oo Gift! svarade jag, och såg omkring mig, jaj sökte den unga maken, förvånad att icke finna ho nom vid sin hustrus sida. oo Min måg, sade madame dOrthes, presenteran de mig för gubben, och uttalade med emfas han namn — som jag kanhända får tiga med för er Det var en magnat af den högre adeln, general unde kejsaredömet, hertig och pär under restauration, fö närvarande uppdragen en indräktig militärbefattning egare af en ofantlig förmögenhet och många god. egenskaper. .... Men dessa goda egenskaper vorq något förlegade, ty han var sjelf sextiosju år!... till råga härpå: blessyrer, rheumalism, och tid efte annan giktattacker med alla dess prerogativer af o tålighet, knarrighet och ett elakt lynne; men för re sten rätt älskvärd då ban mådde väl.... och har var bara sjuk tio månader af året. Denne var Ce ciles gemål. Jag påminde mig hennes ord om aftonen, på ba len, den unge maken hon hade drömt sig, henne förslag för sin framtida lycka, och utan att tänk: derpå, betraktade jag det arma barnet med en mir af intresse och deltegande, som hon kanske märkte eiler som behagade henne, utan att hon visste det, ty inom några minuter voro vi de bästa vänneri verlden Hennes gamle make hade satt sig att hvila, mo. dren skref i sin portfölj och vi samtalade begge. Allt hvad hon sade var enkelt utan tillgjordhet, men utmärkt af en vildhet och melankoli, som gick till hjertat. Jag ledde samtalet på hennes gemål. Hon utbredde sig öfver honom med de största loford; hon talade om de titlar, den rang, de rikedomar han skänkt henne, men nämnde ej ett ord om den lycka ban röfvat från henne. Ädlia, dygdiga själ, tänkte jag, allt hos dig är resignation, undergifvenhet och sänsla af de pligter den åtagit sig. Men hvem skulle Cessa allvarsamma, högtidliga resonnemanger igen