Aftonbladet – 27 juli 1841, sida 3

sin Kung i vintermössa. Skj. bugar och tiger. Nu börjar samtal om någon liten lokalangelägenhet, der Skj. var förlaggd. Skj. svarar, men vill föra samtalet på krigsplanen i det hela: afbrytes dervid med ett: farväl Skjöldebrand! Skj. går, sliten mellan smärtan vid tanken på fäderneslandet och kärleken vid en så från misstankar fri personlighet, säger T., för hvad lumpen sak skull han gifvit sitt lif i T:s hand. T. räckte honom sin, skakande hufvudet med djupt intryck af vemod. Nu uppstod den Adlercreutzska kombinationen. Deri hade Skj. den roll, A:z hade fått sig tilldelad i den Skj:dska. Man ansåg det så svårt, att A:z helldre ville taga Konungen än Hertigen på sitt departement. Imedlertid begifver Skj. sig till Hertigen, för att vinna honom för riksräddningen. Han kom, målar i korta, men starka drag fäderneslandets tillstånd. cOm några dagar, säger han bland annat, cär möjligen Sverge en rysk provins. Hvad roll väntar E. K. Höghet då att spela? (Hertigen blir allt mer blek, Skj. nalkas honom:) Nej, vakna till det gamla modet. Sverge måste frälsas. Vibegära blott passivitet af E. K. Högbet, tilis allt är skedt; men då, träd fram, Vasaättling! ty E. K. H. är den ende, som kan frälsa oss. Vid detta ord tager Hertigen en teatralisk ställning, men som tydligen var uttryck af en inre rörelse, och med en ganska förtörnad spotsk min frågar han i hvass ton: aHvad för attan tusan dj. vågar ni göra mir en sådan proposition? Skj. ansåg sig af en ingifvelse fått det svar, som blef så afgörande. aDet är, sade han med fast ton, E. K. H. sjelf, som redan gifvit detta löfte. Hertigen (med rytande stämma :) Hvad säger ni?, aJo, svarar Skj., amins när E. K. H. sade (Skj. repeterar det med djup, tragisk ton): När riksskeppet håller på aut förgås i stormen, då tar den vamle Styrmannen i rodret och för det in i en säker hamn. Detta verkade ypperligt. Vreden lade sig, Hertigen satte sig. aHuru vet ni att jag sagt detta?p aJag visste det,, svarade Skj., aredan 4788. Reuterholm viste mig papperet, der det var antecknadt, just då E. K. H. sade orden. Jag har länge hoppats på detta löfte, sedan stormen blef för stark.p Hertigen säger då: cJa, det synes så vara bestämdt; lofvar tiga, för all del i verlden för Hertiginnan (det H. EK. H. också erkände vara det alldra vigtigaste), och Skj. går derifrån glad, som från en seger. Med Hertigens ord hängde så tillsamman. Man hade 41788 magnetiserat honom ), hans ord hade då uppskrifvits och han hade dem alla i minnet. Men Hertigen teg ej. Om qvällen var Skj. hos Hertiginnan på soup). Hon kastade straxt de skarpaste blickar emot honom och förföljde honom hela qvällen med desamma. Skj. ser henne först tala men H. Exce. Grefve Stedingk i en soffa. Om en stund nalkas St. till Skj., söker draga samtalet åt faran af att vid handling följa sin känsla, utom känslan af sin ed, o. s. v. Nu förstod Skj., att Hertigen ej kunnat tiga för sin gemål, som i samtalet förrådt sina tankar för den fina diplomaten. Afven förmodade Skj., att det var i anledning häraf St. varnat Konungen, då Konungen fattade Stedingk i kragen, med befall.ing, att nämna sin sagesman, då han uppgaf en officer, som händelsevis nämnt om Adlersparres uppbrott, hvilken ock blef arresterad. Skj. lärde Adlercreutz, att arresteringen kunde ske i slottet, men varnade A:z, att ej förlita sig på väggarne i slottet och lemna Kungen ensam, ty han kände lönndörrars tillvarelse. Men A:z glömde detta, måhända i en liten konfusion. Skj. fann alltid A:zs verk heroiskt att taga det afgörande steget, det, att lägga hand på Herrans smorda, men var glad, att : hafva sluppit ändå hafva den äran. Så glädde han sig, att Mannerheim ändligen ville uppläsa afsägelsen, annars hade han måst åtaga sig det. Då Ridderskapet och Adeln sedan gjorde kalas för A:z, omfamnade han Skj. och tackade honom, försäkrande, att han utom Skj. aldrig gjort hvad han gjort. Vid tacksägelsedeputationen fattade Å:z Skj. i armen och sade: adu skall vara med oss!o Skj. svarade: anej, jag är med de tackande. Enskildt sade han honom sedan, att de öfrige konspiratörerne stötte honom alltid ifrån sig med att börja uppgöra förslag till embetenas delning. Hos Skj. hade han intet träffat någon egen beräkning, och derföre verkade han mest på honom. (Derom mera här nedanför.) Skj. afreste, sedan han varit hos Hertigen, till sin post, och den 20 Mars 4809 insände han rapport till Generalbefälhafvaren, General af Klercker. att han rest till Jemtland, för att taga kännedom af landet. Ingångarnc från Norge uppgåfvos utförligt. Han var af den tankan, att kriget först skulle föras till ett ärofullt slut. Han sökte bli Adjutant hos G. Wachmeister, men denne svarade: der har så många begärt det. Sk. kändeen tår på kinden, då han gick bort; före revolutionen Chef för norra fördelningen, nu ej ens antagen såsom Adjutant hos en G. Wachtmeister. Följden af både hans egen och Adlercreutzs ridderlighet, att blott tänka på sak, ej person. (Forts. följer.) ) Se här ofvan pag. 90—92. ) Hade skaffat sig denna bjudning, för att förekomma Hertigens samtal i enrum med Hertiginnan, medelst en uppvaktning hos Öfverhofmästarinnan. Han hade annars ej varit hos Hennes K. H. allt sedan hon försäkrat, att Skj:s fransyska i Konung Carl X Gustafs historia ej var fransyska, hvilket kanske bidrog till verkets afstannande, oaktadt MadStael von Holstein sedan försäkrade Hertiginnan, att det var fransyska, och Hertiginnan derom lika öppet underrättade. BLANDADE ÄMNEN.