Aftonbladet – 27 juli 1841, sida 3

;dessa båda delar förekomma, inskränka vi oss latt meddela utdrag ur några, som innehålla hittills mindre kända facta och upplysningar med afseende på vår sednare historia. Framlidne Hr Statsrådet Grefve Skjöldebrand har efterlemnat vidlyftiga memoirer, hvilka af hans familj blifvit deponerade i Vitterhets, Historie och Antiquitets-Akademiens vård, för att framdeles en gång se dagsljuset. Hr Wieselgren, som några år vistades i Skjöldebrands hus, hade under den tiden dels efter samtal med Grefven antecknat, dels efter hans diktamen uppskrifvit åtskilligt rörande historien och händelserne under den tid, då Skjöldebrand antingen sjelf deltog i affärerne eller betraktade dem på nära håll. En del af de anteckningar, som på detta sätt tillkommit, begagnades sedermera af Grefven för de memoirer, han under denna tid började författa, och det är något af dessa fragmenter Hr W. nu meddelat allmänheten Vi intaga här nedan det fragment, som har till öfverskrift: OM REVOLUTIONEN 1809. Då det numer blifvit en slags folktro, att Hertig Carl var revolutionsmännens själ, att !han varit frimurarvurm, blott för att kunna derunder konspirera, 0. M. S., synes rättvisan ålägga, att publicera följande, dervid åtskilligt ur minnet, 18 år efter anteckningen ifylles, der denna sednare har luckor. Om hösten 4808 ankom till Hertig Carl från Kongl. Maj:t med H. G. af Melins kontrasignation: Kongl. Maj:ts vilja och befallning är. att H. K. H. Hertigen behagade beordra de till Gefle ankommande 6 bataljonerne af grenadierbrigaden, 3 bataljoner Södermanländningar och 3 bataljoner Westgötha-dalsregemente, med vargeringsbataljonerne inberäknade, så ock ett 6:pundigt regemente åkande batteri, att, efter förrättad embarkering, derifrån genast afgå, för att landstiga i den hamn å finska kusten, som lättast bidrager till föreningen med de båda fördelningarne af s. armeen, och hvarom de å finska kusten stationerade kryssare härifrån beordras, lemna behörig underrättelse. Högqvarteret Grelsby den 7 September 4808. Den 44 September fick Skj. ordres, att öfverföra lifgrenadierbrigaden oeh landstiga der de i Ålands norra skärgård stationerade kryssare anvisa. Han gick ut i höststormarne, vräkte fram och tillbaka på hafvets vågor med allt mera insjuknande landtkrigare, träffade kryssare, men inga ordres, måste slutligen i Oktober månads slut inlöpa med sina flytande sjukhus och få sedan visshet, att der ej tänkts på dem. Att nu se fienden allt mera bemäktiga sig Finland, under det ej ringa militäriska krafter gingo af och an, asom Israels barn i öknen,, här hemma i landet och andra ilemnades åt en Odysse) i Ålands skärgård, då de längtade efter en Iliad vid Petersburgs murar; att höra, huru bönderne befalltes i kronskjuts forssla sjuksängar från en aflägsen stad, till Wexiö, der dylika brädsängar kunde hopslås för hvad några få mils forssling kostade: att höra hvarje dag en eller flere dylika bevis på en slags förståndsrubbning hos Konungen, plågade Skj., till den grad, att han bestämde sig att ordna till ett helt alla de orediga tankar, som stormat in på honom under Oktober-stormarne. Han beger sig hemligen från Gefle till Stockholm, uppsöker de vänner, med hvilka han om sommaren 41808 mycket samtalat hos —cq— om fäderneslandets räddning och lät dem nu veta, att han beslutat våga allt, fullt öfvertygad om periculum reipublicg in mora. En konspiration uppgöres nu, der Skj. är hufvudman, men i hvilken Adlercreutz, skarans Jupiter ock hade sin roll. Den, som af alla 4809 års män ansågs för skarans Merkurius, var äfvan lungan inom denna konspiration. I Februari 4809, medan land, såsom annu ej ockuperadt, omöjligen kunnat bli begärdt till grundval för ett Styr-Sv rge, beslöt man samlas på ett landtställe, vid vägen till Haga, dit Kungen en dag skulle resa, der sluta sig som svit till hans vagn, eskortera honom vintervägen till Dalarön, med all aktning för majestitet, der insätta bonom under en af den i och med detsamma framträdda interimsregeringen redan utnämnd Kommendant (om den dervarandes entledigande var ock sörjdt), o. s. v. Under det andra verkställde detta, skulle Skj. rycka in på borggården, i spetsen för gardesregementerne, med generaladjutantsstafven i hand, räcka den till Hertig Carl, med anhållan. att han täckes ge den till Adlercreutz, hvilkens roll var, att under tiden bafva omgifvit Hertigens person och bevekt honom, att sluta sig till revolutionen. Nu skulle H. K. Höghets första värf bli, att sammankalla Ständerne och låta dem döma revolutionärerne och befria Konungen, om de så funno rikets väl fordra, annars gilla hvad som skett och fortsätta landts räddning. Sedan detta var beslutadt, begärde Skj. att ingen vidare öfverläggning måtte hållas, hvilket lofvades. Men han fann dem snart åter samlade och deras tunga sysselsatt med talande och uppskof beslutadt. Skj. måste ännu en månad hvarje morgon vara oviss, om hufvudet satt qvar till aftonen. Man har klandrat detta förslag för det oridderliga i planen, att nämligen öfveralla som askogsröfvaren,. Var Adlercreutzska hemjången ridderligare? Var den tafla, Zibeth uppdravit af Konungen kräkande, Drottningen, med garleroben midt på golfvet, afsvimmad, och sluskigt klädda personer spatserande af och an i rummet å Stockholms slott, vackrare, än en tvungen marchcoute under åkning? Planen, som nu uppgafs, var en hemlighet för få — utom Konungen. Unga officerare, visse på utsängen, hade till och med omtålat den för sina lickor. Och likväl lefde Konungen i den öfvertyelsen, att Skj. låg overksam i norra Sverges skosar. Han kallar honom derunder till Stockholm: ÅA dintanton affärdar hrafvat hamligan till Ctankb halm