Aftonbladet – 26 juli 1841, sida 3

Hu — nmsknmsemm—t————————————stsIEIEEEEE—EIEIEXEEEEETEEEIETEEE——— I ock: Låten barnen komma till mig! och si jag är äfven ett barn och tror som ett barn och får komma till honom. De små barnen son voro i stugan stodo förundrade vid den gamla: bädd då hon lade sina händer på deras hbufvuden och välsignade dem. Småningom aftogc krafterna: hon återsjönk i en dvala; elden branr lustigt och sprakande på spiseln och upplyste rummets hela uselhet. Hon sofvers, sade der äldste och närmade sig, men for förskräekt till. baka; ty döden stirrade i de halföppna ögonen den goda barnsliga engeln hade flytt och blickade icke mera ur dem. På aftonen kom kolaren hem; den gamla val död och skulle begrafvas. Ännu fick han icke frid; hvarken församlingen eller kolaren voro skyldige att bestå kista, utan liket nedsattes ; en gammal brädlår i likhuset och åter skrels bref och krånglades om hennes begrafning, liksom förut om hennes underbåll. Ändtligen föll konungens dom öfver den arma, och den församling der hon sist varit skattskrifven, blef ålagd att underhålla henne. Det var nu för sent: hon hade undsluppit alla verldens domstolar men. begrafningskostnaden utsöktes i det stället. och på detta sätt blef man ändtligen qvitt den förbannade kärringenx. Detta är så att säga en kärringhistoria, åtminstone tycker jag det sjelf — men händelsen har kastat den i min väg. Kanske det finnes många ibland er, mina läsare och läsarinnor, som i er barndom vårdades, smektes och omhuldades af en qvinna, som nu kämpar i nöd och elände. Tänken ett ögonblick tillbaka på dessa lyckliga stunder och henne, som då var er bästa vän.