Aftonbladet – 26 juli 1841, sida 2

det bevisar den gamla Maria bäst. Gamla Maria är vacker, oaktadt sin ålder, oaktadt mången ungberre, som läser detta, tviflande småler åt mitt påstående. På hennes skrynklade kind ses väl ingen purpurstrimma: hennes läppar hafva bleknat ech hennes hår grånat, men ögats eld bar ej slocknat; ännu blickar en god, försonlig och menniskoälskande ande ur dem, det är liksom själen blickade fram ur fönstren på sin förfallna hydda och, nickande med sitt oskuldsfulla barnahufvud, sade oss: ehär bor jag och blir qvar i detta gamla hjerta, till dess hyddan ramlar., Gumman slöt de begge små i sma armar och sammanknäppte sina darrande händer omkring dem, och hon gret bittert. Gret hon öfver sitt eget öde? nej hon gret derföre, att hon skulle skiljas vid barnen. När deras mor dog, lemnade hon dem i den goda gummans vård, och sedan hade de små hvarken fått svälta eller frysa; gumman hade ofta afstått sin del åt barnen och sjelf plåckat bränsle, för att värma dem; ,hon hade upplefvat i dem, ånyo föryngrat sin själ och blifvit barn med dem; och nu skulle de skiljas: chvem skall vårda barnen?, tänkte gumman, nu få de frysa och svälta, när deras far år borta på arbete, och nu glömma de snart sina böner till Gud deruppev. Gamla Maria var en af dessa menniskor, som gagnat andra utan att gagna sig sjelf. Hon hade alltsedan hon blifvit enka varit barnsköterska på olika ställen, I början kom hon i bättre hus och skötte de små baronerna och de små frökarna; under det att modren for från nöje till vöje, satt Maria der hemma och berättade sagor ör barnen och sjöng vaekra visor för de små,