gummans bekantskap. Jag erinrade mig, att då jag gått öfver Marie kyrkogård, jag ofta set en gumma der sälja kaffe under den vackra års tiden. Följande dagen på eftermiddagen infann jag mig på Marie kyrkogård. Men min gumm: var ej vid grafstenen. Icke heller dagen derpå Jag förglömde slutligen denna händelse, ty kolerafarsoten började denna tid grassera, och jag var dagligen upptagen af arbete och omsorge: för egna och andras angelägenheter. Det va en ganska dyster tid. Man kände då alla stun der, hvad man kanske sällan förut i sitt lif gjor sig reda för, nemligen huru starkt man är fä stad vid det eller det förhållandet, vid den el ler den personen. Ett farväl af en vän elle: slägting hade då en förut ej anad vigt, en be tydelse, som förespeglade ett möjligen gäckad bopp om återseende. De qval, jag, för min en: skilda del, led under denna förskräckelsens tid kan jag aldrig förgäta. Och hvem kan det,som öfverlefvat denna tid? Ty något band skulle nödvändigt brista vid förödelsen. Våren i Maj året derpå, vandrade jag trött ef. ter dagens mödor till mitt hem. Då tog jag mig en hvilostad på den gröna bänken, der jag förr lyssnat till den trohjertade gummans berät telse. Ett sakta och sorgligt pratande, hvarpi intet svar följde, ingaf mig min vanliga lust at lyssna. Snart urskiljde jag orden, som följa: cJa nog går det an för dej Mante, nu bli det sommar igen, då kan du gerna bo här — Herre Gud hvad han ser på mig .-.--Ja du nosar på korgen — Men, nej, det är int matmors . . . . . Se, så snopen du nu blef —