Aftonbladet – 22 juli 1841, sida 4

Pastor 1 Solna. En bekantskap ifrån barndomsåren. Då jag endast på detta sätt kan meddela mig med en person, som i öfver 20 års tid varit föremålet för mina tankar, hoppas jag, att han ej med likgiltighet förbigår följande rader, om detta blad skulle falla i hans händer. Jag är född i en af Sveriges större småstäder, der jag tillbragt min barndom. Ibland de kamrater jag hade under min skoltid var det en, som uteslatande tillvann sig min uppmärksamhet och barnsliga tillgifvenhet. Förhållandet var detta: min mor hade sjuknat och jag måste derföre någon tid utebiifva från skolan. Vid min återkomst dit mötte denne kamrat mig med en vänlig förebråelse för min försummelse. Jag sade honom skälet derför. han gillade det och tog mig i försvar bos min lärare, då denne häftigt tilltalade mig för mitt uteblifvande. Detta ädla drag af den gode gossen rörde mig djupt, helst som han sedan fortfor alt visa mig mycken vänskap. Men händeiserna skilde oss snart. Han måste lemna skolan, för att komma ut i verlden. Jag såg hans inre strid vid detta tillfälle och hans saknad att lemna eu krets, der han varit lycklig; förlusten af honom smärtade mig mycket. Han märkte min rörelse och nalkades mig, då han, utan att helsas af de andra, lemnmade skolan. Han yttrade till mig några vänliga ord, och jag sade honom ett enkelt, men hjertligt farväl. Han gick; mina blickar följde honom och mitt bjerta bad en varm bön för hans ständiga väl. Jag reste sedan till Sockholm 4821 och blef upptagen som fosterdotter uti ett.aktningsvärdt hus. En afton vid pass ett halft år derefter dref ledsnaden eller händelsen mig ut att promenera i sällskap med ett fruntimmer. Som vi bäst gingo och talades vid, var hon i ett ögonblick försvunnen. Jag blef obeskrifligt rädd och ropade efter henne, men erhöll inget svar: i detsamma kom en ung herre och med synbart deltagande för min brydsamma belägenhet tillhöd sig att få ledsaga mig bem: Blygsamheten gjorde att jag sökte undaadraga mig hans uppriktiga välmening, men han lät ej afspisa sig. Fast jag sade honom, att jag hade mycket Jångt hem, försäkrade han att ham ej förr skulle lemna mig, än han såg mig vara anländ till mitt logis, dit han ock rigtigt ledsagade mig. Under promenaden föreföllo hyarjehanda talämnen, som jag efter min dåvarande oerfarenhet besvarade; slutligen bief ock fråga om hemort och namn; i det jag besvarade detta, föregick hos honom en besynnerlig sinnesrörelse, som jag då för momangen betraktade som ett sjukdomsanfall, men: på min förfrågan derom sade.han sig ej vara besvärad af någon sådan. Då jag ytterligare framställde en förfrågan, bur det kom sig att han just vid detta tillfälle blef så hänförd, genmälte ban, att han ock hade några bekanta på den orten; han frågade om jag mindes -någon af mina skolkamrater, jag namngaf en person som jag ansåg bäst af dem alla, hvars minne var mig dyrbart och som jag gerna önskade återse. Jag fortsatte imedlertid ej denna conversation och efterfrågade ej min ledsagares namn, ty jag ansåg det ej passande att inlåta mig i ett så djupt samtal med en (efter mina tanka) för mig obekant person. Då vi voro anlända nära mitt logis, erböd han mig en Ring, att bära till ett minne af sig, hvilket jag vägrade emottaga, men: lofvade att likväl aldrig glömma honom. En för mig alldeles okänd iare känsla erfor jag dock i detta ögonblick jag uttalade dessa orden, på en gång ljuf och bitter, den förra fick ej så länge fortfara, att den var skild ifrån den sednare. Men deremot har min ledsnad fortfarit i några och tjugu år, och om den någonsin får upphöra, det vet allena Gud! Vi åtski jdes för att, som jag trodde, aldrig återse hvarandra. Jag började göra en jemförelse emellan denne obeskrifligt hyggliga och aktningsvärda yngling och min beskedliga skolkamrat; jä mer jag tänkte derpå, desto mer fann jag likheten emellan dem. På detta sätt förflöt tiden. Jag ämnade aldrig gifta mig, men som ett ogift fruntimmer ej bar något synnerligt anseende i det allmänna, och ej heller var danad att vara beroende, så gifte jag mig; men detta äktenskap blef ej lyckligt. Jag knotar likväl ej deröfver, det var väl mitt öde, att jag skulle på: detta sätt bämta min erfarenhet. Den Högste lättadeslikväl min börda i behaglig tid: efter nära tio års förlopp blef jag enka. I början af 1835 erhöll jag ett anonymt bref, som jag genast åverlemnade; kort derefter erhöll jag åter ett, hvilket jag återlemnade uti brefskrifvarens egna händer. Mitt uppförande vid detta tillfälle kan jag. ej förlåta mig: men om jag säger skälen dertill, så torde jag ej af andra dömmas så hårdt. Jag hade nemligen fattat den tanken att aldrig mera gifta mig, tynu ansåg Jag mig kunna tillbringa ett oberoende lif. Några främmande personer hade jag ock vid samma tillfälle hos mig. Se der de skäl, som kommo mig att ej betrakta sake. från dess rätta sida. Försynen bade beslutit att jag skulle återse den, som varit i stånd att göra hela min jordiska lycka. Jag kände de rena och ädla drag, som jag i min barndom sett; det var han, med hvilken jag lifligt önskat få tillbringa min lefnad och önskar det ännu; det var ban som oförmodadt kom och räckte mig en hjelpsam hand, då jag stod i mörkret långt skild från milt hem. Det var ock ban, som nu underrättat sig om hvad som til dragit sig med mig under mitt gifta stånd, alt jag nu var enka, och ville rycka mig undan alla vidare ledsamheter; hvad har jag väl mera geroa gjort än att antaga detta? Men jag var ejiförsta ögonblicket i stånd att erbindra mig hvem han var: först efter hans bortgång framställde sig allt lifligt för mina tankar. Det var således min älskvärda Skolkamrats redliga anbud jag vägrade att emottaga, och får nu kanhända aldrig mer återse honom; men ännu närs likväl en gnista hopp uti mitt bröst, och med Försynens hjelp kan den i flammor bringas.