KARDIKI. ) AF EUGENE SUE. IX. HÄMNDEN. Det var i början af år 4842. Tjugufyra år hade förflutit sedan Khamcos död; och ännu stod likväl Kardiki med sina marmormoskåer och prunkande minareter, med sina gråstensmurar och skott-torn, Sjuttiotvå beyer, stora vasaller under turkiska riket, höllo garnison derstädes, och sultanens brorson och favorit hade befälet öfver dem. Tjugufyra hela år bade Kbamco varit död; men under tjugufyra år hade Ali äfven hvarje dag gjort ett steg närmare Kardiki.... Okunniga om faran, som hotade dem, hade Kardikioterna dagligen från höjden af sitt citadell sett visirens välde vidgas, närma sig..-.och omringa deras område, likt hafvet, som brusande stiger, och med sin trolösa rand allt tätare omgifver klippan, som det inkräktar. Men hvarföre så sen och långsam denna bämndens timma? Emedan Kardiki var hufvudstaden j det paschalikat, som tillhörde sultanens gunstling och brorson; emedan samma dag, som Ali af Tebelen vågat angripa denna ort, skulle Divanen beslutit bans förderf; emedan att intaga Kardiki, sista tillflykten, sista stödet för den kejserliga makten i Epirus, der visiren af Janina redan herrskade nästan såsom konung, var detsamma för Ali, som att för klara sig oberoende och i öppen rebellion mot sin herre; det var, med ett ord, att, såsom upprorisk vasall, bli lyst i kejsaredömets bann. För att säkert insnärja Kardiki, bade Ali af Tebelen äfven förstått, att under tjugufyra år dölja sina afsigter. Hela hans politik var riktad på, att småningom afskilja detta paschalikat från dess und er: ) Se Aftonbl. N:ris 459, 460, 161, 462, 463, 164 och 165