LANDADE AVMNENs ISCENER UR DE SISTA PARLAMENTSVALE I LONDON. (I bref till en Fransysk journal.) London den 26 Juni 4844. Min Herre lInnan detta bref kommer eder tillhanda, ha Iden stora valstriden börjat, och Guildhalls gaml hvalf gifvit genljud af de stridandes rop. Frå City skall gnistan komma, som tänder an de krut, hvilket ligger spridt öfver England; elde skall utbreda sig i städerna, i grefskapen, i uni versiteterne, och sedermera återvända till de punkt hvarifrån den utgått, utan att efterlemn några brandruiner. Åtminstone bör man tro de då man ser det lugn, hvarmed folket i dett land, midt under det dagliga vädjandet till des passioner, bedrifver val-agitationen. Alven de löjliga och ofta burleska karakteren af denn rörelse bidrager väl något att göra den oskac lig; ett högljudt bjertligt skratt — a broa grinn, som Engelsmännen kalla det — har j redan mer än en gång stillat retelsen till upf lopp. Polemiken under bar himmel är nu hc oss i full gång. Man känner icke mera ige husen, till den grad äro de öfversmetade me anslag, man igenfinner nästan icke mera dör rarne och fönstren, så betäckta äro de med fa nor, och det slags folket, som bär kring kolos sala affischer på stänger, gör en verklig invasior Ingenting är mera utomordentligt än det skåde spel City i detta ögonblick erbjuder. På mång ställen, såsom t. ex på yttre gården till Guild hall, kan man på väggarna genomgå en hel kur i politiken. Här underrättar man valmänne; att Poll (valförrättningen) endast räcker e1 dag, lät alltså icke någon lustresa till Rams gate, Margate, Richmond o. s. v. afhålla ede ifrån att infinna eder vid omröstningen!, Hä vädjar man till det religiösa samvetet: Borgers män i City! heter det, skolen J väl i denn urgamla stad, der edra förfäder blifvit bränd af de Romerskt-katholske, rösta på papisterne kandidat (Lord John Russell)? På ett anna ställe åter, adresserar man sig till qvinnorna hvilka, såsom bekant är, vid de Engelska vale utöfva ett icke obetydligt inflytande: England qvinnor, understödjen eder Drottning! förmanei edra männer, edra bröder, edra fästmän! Lor John Russell understödjes mycket af dissenters men då han i en af sina skrifter gjort sig lusti öfver de Wesleyanske methodisterne, så hafv Tories gjort utdrag ur denna brochyr, och sprid dem genom anslag på knutarne. Till olycka fö Lord John äro några af hans qvickheter gansk lyckade, såsom t. ex. Methodisterne göra fler mirakel, än det nästan är lofgifvet för menni skobarn att förrätta. Om en af deras preste behöfver en god middag, ett par byxor eller et par pence, för att passera Waterloo-bryggan fluxs improviserar han en liten bön, och han: önskningar uppfyllas underbarligen. Något längre bort ser man, på ettstort papper, figuren af er liten man, liksom Judas Ischariot på gamla bilder delad på längden i tvänne färger, hälfter hvit och hälften svart — white and black såsom öfverskriften lyder — och denne man är åter Mylord John Russell. Från hans mun utg orden: Jag hoppas att blifva understödd af edrs upplysta valröster, (till valmännen i Londor 1841), och vidare: Valmännen i London hafvs de sämsta händer, åt hvilka man kan anförtre landets bästa. (Föregifna ord af ministern til valmännen i Huntingdon år 4837.) Högst lustig är den ordentliga batalj, som levereras emellan Lord John Russell och Sir Robert Peel, under de förvridna förnamnen af Johnny (lille John) och Bob eller Bobby (lille Robert). Jag försäkrar eder, att Bobby skonas lika litet som Johnny. Ett whig-anslag börjar och slutar med de orden: Go along Bob — gå för fanl På en bänk stå trenne förfärligt trasiga skrikhalsar; den ene har en bur på en stång, hvari springer en råtta — råttan heter Bob; alla tre sjunga, om jag får nyttja det ordet, med full hals en sång på melodien af: Ack, det gamla Englands rostbiffi hvari följande strof förekommer: Tories hafva lagt skatt på edert bröd; de äta köttet och kasta benen åt eder. Begären bröd af dem, och de skola räcka eder en sten. Alltså, hurra för folkets vänner! Skynden eder till hustings för Russell och de trenne andra gossarne, som ännu aldrig vändt ut och in på rocken, och som med sina Engelska hjertan af ek skola skydda folket. Hurra! Det skulle blifva alltför vidlyftigt, att förklara ulla de ordlekar, som vankas. Af Tory-kandilatens för City namn, Zyall, gör man lie-all lögn alltsamman). Se der Lyall, den lögnpåsen, och mästermannen (Masterman heter en annan Torykandidat) bjelper honom mästerligt att ljuga! Mellan hvarannan vers och vid hvarje hurraopssalfva svänga tvänne af wvirtuoserna sina rasiga hattar i luften, under det den tredje gör ;volutioner med buren, och ger den stackars åttan, som hänger sig fast vid ståltråden, förärliga knuffar. Derpå begynner den andre ett atekes-förhör med det stackars djuret: Hur når du Bob? Hvarföre svarar du icke, min lille job? och då Bob icke ger något svar, börjar öreläsningen å nyo. Vid hörnet af en gata nöter man en karl, som med helt allvarsam nine, i hög recitatif-ton, synes föredraga kyra Fans man dot an om. oo Lautahkac n