Aftonbladet – 20 juli 1841, sida 2

RR AAn nn ennen aa Kainitza, klädd på albanska modet, i en lång, blå sidenklädning och ett slags brun tunika, broderad med silke och silfver, hvilken hölls till lifvet med ett kashmirskärp, var i hela glansen af sin manliga skönhet, ty hon liknade mycket sin mor; hennes bruna flätor, som råkat i oordning under sömnen, betäckte nästan helt och hållet hennes ansigte. Sittande och till hälften utsträckt vid Khamcos fötter, röjdes genom denna starkt böjda ställning de ädla proportionerna i hennes växt. — Ali kommer icke . . . . jag får ej mer se Ali, sade Khameo med låg röst, och ögat infallet, stirrande och vildt. En lång tystnad följde derpå— Ali kommer ej, återtog bon; han är vid Panagia. Under de tre månader, som denna belägring varat, har min son förlorat mycket folk. Lemnar han den nu, så är allt detta blod spilldt förgäfves ... Nej, nej, Ali kommer ej! upprepade hon, kastande sig tillbaka i divanen med en förtviflad rörelse, som väckte Kainitza, hvilken lifligt spratt upp och sade: — Jag tror att jag sof, min mor -Och edra fötter . . . äro de alltid lika kalla? — Ali kommer icke, svarade Khamco sorgligt. — Ali kommer säkert, min mor . .. — Hvad han dröjer! Och jag känner, att lifvet slocknar hos mig! Min son, min son! icke återse min son! . — Ali kommer I går fick han ert bud; i afton skall han vara här; lugna er, min mor. — Men belägringen, bataljen, armåen ? — Belägring, batalj, arme, allt skall han lemna, för att skynda till den, som gjort honom till man och vizir, som han sjelf brukar säga. — Ack, det är nödvändigt att han kommer . . .. ty jag känner mig dö! — Nej, nej, min mor, ni skall ej dö . Bektadji har i natt hithemtat ett otroget barn, och han säger nu, att dess besvärjelser skola förmå allt. — Ännu mera blod! sade Kbamco nedslagen. — Men ert lif beror på denna besvärjelse, min mor, inföll Kainitza, förvånad öfver Khameos samvetsgrannhet. . . — Hvarföre lefva hädanefter? Ali är ju visir!