Aftonbladet – 20 juli 1841, sida 2

Europas allmänna krig; man skall finna, att de på denna tid, både genom utgifterna under kriget och under freden, troligen medtagit hela dubbla beloppet af Sveriges uppskattningsvärde, utan att inbringa oss någon, vi säga ej motsvarande, men ens någon, fördel, ty vår armå har på dessa 420 år, ej kämpat i en enda s. k. rangerad batalj och det vapen som egentligen, ensamt slagit och vunnit en sådan, skärgårdsflottan, har varit just det, som minst kostat, minst aktats, och som vi likväl i behofvets stund, måhända hufvudsakligen skulle behöfva anlita. Låtom oss nu ett ögonblick antaga att alla de summor som under de fem fjerdedels sekel utgått till de genom Sveriges förvållande påbegynta onödiga krigen, och den öfverflödiga delen af försvarsverkets underhåll fått användas till det inre välståndets förkofran, om den sålunda hos folket förökat känslan af sitt välbefinnande, följaktligen lusten att försvara sig genom det ökade värdet af det, som skulle försvaras, om, genom saknaden af en stående här och en stor flotta, lusten hos de stridslystne maktegande minskats, alt utan nödtvång uppträda på stridsfältet, om de, för att göra det, behöft i främsta rummet rådfråga folkets öfvertygelse om anfallets oundviklighet eller fördelar? Månne icke landet i alla möjliga hänseenden dervid skulle befunnit sig bättre? Man kan likväl icke begära, att denna tanka före år 4809 skulle uppstått hos styrelsen, dels emedan hon före denna tid troligen icke tänkts af någon statsman, och dels emedan vi då ännu hade på ömse sidor om oss grannar, med hvilkas gränser våra sammanhängde, från hvilka ett oförmodadt anfall kunde vara att frukta och mot hvilka det kunde anses oundgängligt att på förhand vara väpnad. Men nu, då denna farhåga måste ha försvunnit, då Sverge och Norge bilda en insulär stat, då, dels genom den högre stigande själsodlingen, dels genom Europas allmänna politiska förhållanden, knappt ett skott mer i vår verldsdel kan lossas utan dess gemensamma bifall, och detta dertill aldrig kan ske med hänsigt till landtvinning, utan med hänsigt till stridiga opinioner och för allmänna intressen, att nu vilja stå lika vupphörligt slagfärdig, som under alldeles motsatta förhållanden, röjer intet annat än en gammal fördoms qvarsittande välde, mot hvilken, liksom mot alla andra fördomar, tidehvarfvets upplysning måste kämpa och troligen snart segra. Ett karakteristiskt drag i vår styrelses historia, ett drag, som vi föredraga att ej söka förklara framför den oangenäma upptäckt en förklaring möjligtvis kunde medföra är, att just under denna tidpunkt, då vårt land, mindre än något annat, Storbrittanien allena undantaget, haft behof af en talrik stående armå, då sålunda de flesta andra stater skyndat att minska sin, ehuru de ej dertill haft samma. anledningar, då vår försvarsstyrka ökats genom en ny, tvärt emot ingångna kontrakter af folket åtagen börda, beväringgskyldigheten, då man ålagt detsamma på en gång pligten att betala sine försvarare, och att sjelf försvara sig, ett karakteristiskt drag säga vi, är, att just under denna tid landets krafter, mer än någonsin förr, tagits i anspråk för en mer än någonsin förr öfverflödig stående härs underhåll. Men ännu betydelsefullare blir detta karaktersdrag, då man derjemte erinrar sig, att ingen styrelse så litet visat lust att vädja till vapenstyrkan, som just denna, hvilken aldramest yrkat på dess nödvändighet; att ingen så högt glorifierat sig öfver den bibehållna freden, som just den, hvilken mest fordrat tillgångar till kriget, att denna fred — hvars välsignelse vi värdera, men hvaraf hon för öfrigt delar äran med icke mindre än alla andra Europeiska regeringar under de sista 26 åren — derunder kostat, icke allenast mera penningar än något förutgånget krig, utan äfven sålunda eftergifter af national-stoltheten, som den, hvarom skeppshandelns återgång bar vittne, och att Sverige aldrig någonsin varit af mindre betydenhet såsom stridsmakt och politisk makt, än just under den tidpunkt det underhållit den största vapenstyrkan. Och dessa abdikations-planer, hvarom man framkastat så många vinkar, på hvad grund hvila de väl? Sannolikt på alldeles ingen. Det är ej omöjligt, ehuru ännu obevist, att någon af dessa små ärelystnader, hvarom vi förut talat, kunnat spekulera på en dylik tilldragelse, i hopp att den antingen skulle inträffa och de deraf bli i stånd latt hemta någon personlig fördel, eller åtminstone någon opinionsyttring derom kunna beredas, samt att de för sådant ändamål här och der Isökt under band, utbreda försäkringen om thronföljarens öfverlägsna regent-egenskaper, den lyckliga förändring i styrelse-systemet, som deraf skulle bli en följd, och hvarigenom en dylik förländring sålunda kunde göras önskvärd. Men RRENO SSE ERSTA AREAN ERNRER Kaini klädd på albanska modet, i en lång, blå as sn rm os