Aftonbladet – 20 juli 1841, sida 2

ingen välsinnad medborgare vill hvarken stämpla dertill eller med våld brådstörta en sådan förändring. Den måste på den lugna öfvertygelsens väg förbereda sig sjelf, den måste blifva den mogna frukten af inre och yttre nödvändighet, och han önskar allvarligen, att styrelsens misstag icke måtte påskynda den. Han tror visserligen, hvad sannolikt äfven regenterne sjelfve tro, och hvad äfven vår Konung berättas hafva yttrat, om ej ryktet säger osannt, att denna styrelseform med tiden blir den allmänna Europeiska, och att nationerna endast under den kunna uppnå den höga utvecklingsgrad, hvaraf de äro mäktiga; men han fruktar, att det första experimentet dermed, i förtid anställdt, ej allenast icke blir utan sina vådor — och dem räds han icke att trotsa — men, hvad värre är, att det icke skulle ega någon trygghet för sitt bestånd. Han fruktar ej yttre våld, men han fruktar inre vankelmod, de priviligierade ståndens ännu obrutna inflytelse och sinnenas oförberedda tillstånd. Han älskar för mycket folkens frihet och mensklighetens lycka, att han skulle vilja se dem fördröjda genom ett för tidigt försök att bringa dem till mognad. Han vet att denna mognad kommer i sinom tid och att då kan ingen mensklig makt hämma den. Han har resignation nog, att afbida denna tid och det är visst icke han, icke den tänkande och välsinnade medborgaren, som för det ädla och höga ändamålets vinnande skulle vilja använda listens och stämplingens låga eller våldets opålitliga vapen. Vi frukta intet yttre våld, sade vi, och några ord till förklaring deraf torde behöfvas. Man bar sökt förskräcka oss med hotelser om en Rysk invasion, dels för att uppsätta Prins Gustaf på thronen, dels för att nedslå hvarje bemödande å folkets sida, att införa en friare sambällsförfattning, ja, man har hotat dermed, i fall Ständerna vågade begagna sin grundlagsenliga rätt att icke bifalla Regeringens fordringar. Detta faktum sönderfaller vid första närmare betraktande i samma intet som alla andra fantomer. Tror man då, att vi och Ryssland stå ensamt i Europa, au ingen allmän mening finnes och inga flera makter, än vi båda? Om man skulle så antaga, att Ryska regeringen verkeligen ville inblanda sig i en annan stats enskilta förhållanden — något som man likväl borde ha närmare bevis på innan man antog det — tror man verkeligen att hon skulle våga det, och att de öfriga makterna skulle tillåta det? Man kan ej betvifla hennes böjelse att bemäktiga sig Turkiet, åtminstone att utöfva suprematier öfver detsamma, men man har sett att hon nödgats lägga band på denna lust och inskränka den till samverkan med de öfriga makterna, som åtagit sig bestyret att ordna Orientens angelägenheter. Och likväl är detta ett föremål, som jemförelsevis blott obetydligt intresserar den Europeiska meningen, för hvilken det är likgiltigt hvem som beherrskar denna skuggbild af stat, som ovilkorligt går sin undergång till mötes, och fastän det är obestridligt, att en del af Turkiska rikets lydprovinser hafva genom religionens och språkets likhet vissasympathier för Ryssland. Då hon ej vågar draga svärdet för att gripa detta, jemförelsevis lätta rof, tror man, att hon skulle göra det emot ett fritt folk, som ville förbältra sina institutioner skulle hon våga kasta handsken, ej blott åt hela Europas politiska intresse, utan åt hela Europa: opinion, denna makt, hvars omätliga inflytels lingen regering undgår att känna, hur mycke Ihon än må lotsa att sätta sig öfver den? Oct Jom hon — vi vilja för ett ögonbliek antag det — till och med vågade detta, vid någor tidpunkt, då de öfriga makterna voro på anna ställe så sysselsatta,; att hon ansåg det kunn: Iske utan våda, hvad skulle väl deraf bli följden Ire delen med utgifter för försvarsverket. j Skulle en eröfring af Sverige veskeligen bli möj: lig? Vi nödgas här vidröra ett lika grannlaga som obehagligt ämne, men som, enligt planer för denna uppsats, ej kan med tystnad förbigås Då man betraktar vår budget, befinnes den likasom de flesta andra staters, belastad till störSedar år 4809, det sista år då vi verkeligen vorc tvungne, att underhålla en armå, har landet, allt inberäknadt, måhända utgifvit närmare 200 millioner för detta ändamål, således ungefär hälfter af den summa till hvilken rikets hela, både fast: och rörliga egendom, är uppskattad till. Skulle väl ett fiendligt infall raöjligen kunnat tillfoge riket en förlust, svarande mot fjerdedelen a denna summa? Gå vi än längre tillbaka i histo rien, betrakta vi alla de krig som Sverige för alltsedan år 4720 eller på ett och ett fjerdedel -Isekel, så skola vi finna, att de alla varit å vå sida började, eller åtminstone föranledda, ty sjelf. Jva det Ryska kriget år 4808, hade måhända al