Aftonbladet – 19 juli 1841, sida 3

försvinnande, blefvo Levtochors invånare i sin förskräckelse. fullt öfvertygade, att Ali af Tebelen var mer än en dödlig och att det skulle Vira dårskap och öfverdåd, att hädanefter vilja motstå hans befallningar, ehuru godtyckliga och grymma de än kunde vara. j Olyckligtvis spred denna förderfliga tro sig snart från Levtochor öfver hela Albanien. Ifrån naturliga blefve omständigheterna vid striden fabelaktiga. Detta olks dystra och glödande inbillningskraft, som älskar det underbara, utsmyckade dem med en olycklig öfverdrift. Slutligen var det icke för Alis skott och stål, som de tre Klephterne fallit, utan för hans blotta blick, begåfvad med en dödande kraft . . .-. Enligt sin infernaliska politik, som för öfrigt alllid gynnades af s!umpen, blef visiren sålunda snart hela Epirus ett föremål för stum fruktan, ett förhärjande plågoris, under hvars slag allt måste kröka sig utan knot och utan hopp, emedan, som Albaneserne sade, Guds osynliga hand såkert genom Ah af Tebelen ville hemsöka menskligheten. . . Alis stora militäriska anlag och strategiska skicklighet i det slags småkrig, som föranleddes af Albaniens och nordliga Greklands lokalförhållanden röjde sig snart, och i synnerhet vid den brytning, som inträffade emellan Turkiet, Österrike och Ryssland år 1788 — kort tid före Khamcos dödliga sjukdom. HFör att förstärka Ottomaniska armeen infann sig Ali vid dess läger och visade sig för Storviziren i spetsen för fyratusen Albaneser och femhundra Gutgiska ryttare, alla ypperligt beväpnade och disciplinerade, samt af en fruktansvärd tapperhet. Alis mod, lugn och rådighet jemte det inflytande han ägde öfver trupperna, försäkrade honom snart om en hög plats i armeen, och till belöning för de tjenster han visat under kriget, blef han af Sultanen utnämnd till Pascha, Deryvendji (öfveruppsynings