Aftonbladet – 17 juli 1841, sida 3

klocka i Skinnarviksbergen på något underligt sätt, såsom han sjelf påstår, medan han en stund insomnat. Då ban vaknade och saknade uret, begaf han sig till traktens polisbetjente; men hans goda lycka ville, att desse redan kunde presentera honom uret. De hade nemligen fått se en bonde i samspråk med en illa känd qvinsperson, som vid deras åsyn gifvit sig på flykten. På bondens uppgift att hon hade velat sälja till honom ett ur, förföljde de henne, och fingo dervid upplysning af en gosse, som stod i ett fönster, att han sett samma qvinna lägga ifrån sig något under en trappa, hvilket då befanns vara det stulna uret. Qvinnan, som är några och 40 år, togs härpå i förvar. men nekade i Polisen, att hon innehaft uret. Målet är remitteradt. — En f. d. sjöman R. hade i dag på morgonen uppbrutit dörren till kajutan å en Malare-skuta, liggande vid Kornhamn, men fick ej mera för sin möda än ett par gamla stöflor, och råkade blifva ertappad samt inmanad i häkte. — Vid berättelsen i gårdagsbladet angående en tvåriksdalers-bankosedel, med fastklistradt namn och datum från en tolfskilling, bör, såsom vi sedan förnummit, göras den ändring, att något Banko-ombud icke i denna sak afgifvit utlåtande. RR — Följande berättelse meddelas af Westerviks Weckoblad: ,Sevedes HäradsRätt har, d. 5 och 42 Juni detta år, förehaft ransakning, angående drängen Nils Peter Larsson från Wederhult, häktad och tilltalad för det han skall, natten emellan d. 235 och 26 sistlidne Maj, så slagit och misshandlat sin fader, brukaren Lars Nilsson derstädes, att denne, sistnämnde dag om morgonen, genom följderna af berörde misshandling, aflidit. Nils P. Larsson är 24 år gammal, har uppgifvit och bekänt, att han inställde sig vid bevärings-mönstringen i Wimmerby d. 24 Maj, samt tillbragt natten i en by nära staden och åter begifvit sig dit dagen derpå d. 25, under den då hållna marknad, då han träffat sin fader, Lars Nilsson, hvarefter de båda begifvit sig på hemvägen straxt efter middagen, men ingått på åtskilliga ställen under vägen och blifvit undfägnade med bränvin, dervid Nils P. Larsson förtärt 5 supar. Om qvällen sent hade de ankommit till Hvena kyrkobacke och blifvit hos der boende Smideshandlaren Westerström åter trakterade med bränvin, då Nils P. Larsson förtärt ytterligare 3 supar. Här hade fadren kört ifrån sonen, men den sednare upphann snart den förre, som hade insomnat i vagnen och hästen dervid stannat. Då hade Nils P. Larsson, som förut varit uppbragt på sin fader, för att denne ej velat skjutsa honom till mönstringen och blifvit det ännu mer då fadren körde ifrån honom, fattat i vagnen och kullstjelpt den, så att fadren fallit i diket; ban hade dock snart rest sig upp och begynt att springa, men hunnit blott cirka 40 steg, förrän Nils P. Larsson upphunnit honom och gifvit honom ett slag i nacken, att han fallit framstupa, hvarefter Nils P. Larsson fattat ett vid vägen liggande trästycke och dermed slagit honom 3 slag öfver ryggen och derefter tillgripit en äfven vid vägen liggande hvasskantig sten, den han handlöst och med kraft kastat i hufvudet på fadren; då fadren härvid vändt sig, så att han kommit att ligga på ryggen, hade Niis P. Larsson åter fattat stenen och gifvit fadren ett lika slag i pannan. Då Nils P. Larsson derefter såg blodet ymnigt flyta från fadrens hufvud, hade han kommit till besinning och ånger, upphjelpt fadren i den åter iordningställda vagnen och kört sakta hem. Han hade hemkommit kl. 2 om natten, då han frånspänt bästen och insatt den i stallet, men lemnat fadren sittande på vagnsbottnen, och gått in i stugan; på modrens tillfrågan, hvarest fadren var, har han svarat, att han ej visste det, hvarefter han lagt sig och genast insomnat. Hustrun fann Lars Nilsson kl. 4 samma morgon sittande i vagnen blodig samt ännu vid lif, andats och flämtat så hårdt, att hela underlifvet varit i rörelse, men befanns en kort stund derefter redan vara död. Enligt flere vittnens intyg har Nils Peter Larsson i sin dagliga lefnad varit saktmodig, stilla, fromsint och mycket arbetsam, men då han förtärt bränvin till öfverflöd hade han ådagalagt ett obändigt och vildt sinne. I följd af skrämsel vid missbandling af sin fader för omkring 8 år sedan, hade han blifvit vansinnig, och alltsedan, ehuru vansinnigheten upphört, varit mycket besynnerlig, samt inskränkt till förständet och lättrogen.