skola de finna, att valen icke gå efter något slags; princip alls. Om utlänningen tror, att de vise Engelsmännen vid sina val gå efter förmögenhetsprincipen, så må han läsa våra tidningar och se, attingen sådan princip följes; ty ställen, som icke ega den ringaste förmögenhet, skicka tvenne ledamöter till parlamentet, då deremot platser, med ofantlig förmögenhet, endast skicka en, eller till och med ingen. Om han efterser, huruvida vår representation står i sammanhang med folkmängden, så skall han finna, att alla förhållanden emellan representation och folkmängd äro rent af en satir. Bråkar han sin bjerna med att utreda, huruvida bildning, uppfostran, lärdom, konst, vetenskap, rättskaffenhet, hafva någonting att göra med det representativa systemet hos oss, så skall han upptäcka, att det icke finnes ringaste samband dem emellan i detta upplysta land. Om denne utlänning, vid sina undersökningar, säger till sig sjelf: ade städer i Storbritannien, som skicka ledamöter till parlamentet, äro sådana, der regeringen bestämmer valen, så kommer -han åter till korta med bevisningen, och, efter att hafva vandrat omkring i denna labyrint af de mest fruktlösa undersökningar, kommer han till den slutsatsen, att vi Engelsmän hafva en konstitution, som vi alla svärja vid, och som det är i hög grad olagligt och brottsligt, att vilja bestrida, men som intet menskligt förstånd, hvilket naturen ännu frambragt, nånsin begrep, eller nånsin kommer att begripa. T.ex. en utlänning kan säga, att de lärde Engelsmännen hafva endast tvenne platser, som skicka ledamöter till parlamentet, för att representera litteraturens, filosofiens och vetenskapens intressen, och dessa platser, Oxford och Cambridge, välja beständigt ledamöter, som äro helt och hållet obekanta med både vetenskaper och litteratur, som förakta dem, och, utan undantag, utmärka sig förnämligast, eller ensamt detigenom, att de äro trenne sekler efter tidens anda och bildning. En utlinning måste känna en hel hop om Lord Palmerston, som nu omkring 20 år mer eller mindre ledt våra utrikes angelägenheter, och han finner honom vald för Tiverton, hvilken han således förmodar måste vara en ofantligt stor stad, som hedrar eller finner sig hedrad af en så ryktbar minister; och likväl är detta Tiverton en lapprisplats, med en befolkning af mindre än 10,000 menniskor, och en valmanskorps af omkring 650 personer, af hvilka icke en enda vågar fritt och oberoende gifva sin röst. Om nu utlänningen vänder sig från denne store utrikes minister, Lord Palmerston, och går till Lord John Russel, så finner han honom vara kandidat för London, som har nära 135,000 valmän. Detta är någonting som duger; men främlingen frågar: hvarföre kommer Lord Palmerston i parlamentet för en sådan liten obetydlig plats, och Lord John Russell deremot för en så betydande? Åter frågar främlingen: hvarföre skall den store utrikes-ministern i England representera Tiverton, med en befolkning af mindre än 40,000 själar, hvilken har omkring 650 valmän och skickar tvenne ledamöter, under det city of London, med en befolkning af 423,000, skickar 4 ledamöter, och har öfver 45,000 valmän? Hvar finnes den ra: tionella princip, som kan förena dylika olikheter? Till och med Ludvig Filip sjelf kunde säga: hvarföre representerar den store Tory-chefenm, Sir Robert Peel, Tamworth — säkerligen måtte detta vara någon ofantligt vigtig plats; och likväl befinnes det, att befolkningen består af föga mer än 7000 personer, med endast 528 valmän, af hvilka ingen enda har mera frihet vid afgifvandet af sin röst, än tjufven inför Old Baily har rätt att fälla utslag rörande sin egen process. Samme utlänning kan se, att köpingen Calne har skickat en ledamot till Underhuset, men han kan också få veta, att denna köping icke har ringaste makt att göra någonting dylikt, emedan deu är konselj-presidenten, markis Lansdownes enskilda egendom, och denne väl såsom pär icke kan taga plats i Underhuset eller hafva något det rinsaste inflytande på valen till nämnde hus, men likväl i sjelfva verket utser representanten för Calne, och kunde ruinera hvilken af invånarne der, som vågade afgifva en röst i enlighet med sin lagliga rätt, eller stridande emot sin herres och mästares olagliga rätt. Utländska köpmän kunde föreställa sig, att bertigens af Wellington son representerade någon plats, hvars intressen hade något samband med kriget och dess ära, eller åtminstone att han representerade antingen en plats, till hvilken hans fader stod i något förhållande, elier någon af stor befolkning, rikedom och anseende. Detta är sålångt ifrån händelsen, att sedan hertigens äldste son lidit ett skymfligt nederlag i det grefskap, der hertigens gods ligga, ingår han i parlamentet för en af de mest korrumperade städer i hela riket, Norwich, som icke på ringaste sätt står i något förhållande till krigets yrke, har en representation, större än den borde ägas, i proportion af sin befolkning, cch der sällan eller aldrig något val göres, utan de värsta mutor. Vi vilje nu komma till vär president för handels-byrån. Främlingar kunde föreställa sig, att han inväljes i parlamentet af någon stor handelsstad eller hamn, då deremot Hr Labouchere ingår i Underhuset för en stad inne i landet, med en ganska ringa befolkning, och som endast till namnet äger valrätt, emedan förhållandet der är precist lika med hvad det var i de s. k. rotten boroughs. Vår president för Indiska handels-byrån borde man förmoda uppträdde som kandidat för någon stor bandelsstad, som hade betydande affärer med Ostindien; men han är vald för Nottingham, en stad inne i landet, och som förut skickat till parlamentet en af