Aftonbladet – 17 juli 1841, sida 3

regentens ställning. Denna är visserligen i sig sjelf en fiktion, svårligen möjlig att i längden bibehålla, men som det är nödigt att bevara, så länge det kan ske, och som man ej oförsigtigt bör söka utbyta mot en annan och vådligare. Oantastligheten är icke ett bevis på lagstiftarens förutsättning af någon mensklig ofelbarhet, regentens lika litet som någon annans: den är endast ett nödvärn mot följderna af hans irringar och passioner. Det vore önskligt att furstarne noga erinrade sig detta, och då folken önska undangömma den menskliga svagheten hos sine beherskare, icke sjelfva framställa den till åskådning och bedömande: genom det de låta sina personer af det tjenstaktiga nitet framställas såsom mil för dyrkan, såsom täckmantel för detta nits orena motiver och egennyttiga syftemål. Man kan ej värre skada konungamakten, ej verksammare undergräfva henne än genom det man framhåller i dagen majestätets afgudabild för att tillbedjas och derigenom påkallar undersökningen af lytena i dess former och klenheten af dess beståndsdelar. Det är en af hennes föregifna fiender, som erinrar härom; må bon, i fall hon ännu är i stånd af någon reflexion, samvetsgrannt pröfva, huruvida dessa fiender icke gagna henne mer och vilja henne bättre, än hennes så kallade vänner. Man har sökt uppskrämma styrelsen för revolutionära stämplingar och republikanska sympathier. Det är en af dessa barnsagor, som man oaflåtligen uppdukar för att oaflåtligen bevisa deras grundlöshet. Folket gör inga revolutioner; det tvingas någon gång af regenternes, eller rättare, af deras anhangs småaktiga hersklystnad, laglöshet eller snålhet, af deras tanklösa envishet eller bedräglighet till ett nödvärn deremot. Det är således i sjelfva verket regenterne som göra revolutioner. Folken söka i det längsta att undvika dem, emedan de alltid medföra något, om än öfvergående lidande, och önska ingenting högre, än att regenterne äfven måtte söra det. Emot dem ha desse likväl, såsom vi redan i början af denna uppsats yttrade, en 0osviklig bundsförvandt, till hvilken de med trygghet kunna förlita sig, det är den fria tryckpressen, på hvars utsago de böra gutva akt. Med henne har ingen thron fallit; Napoleon skulle ej dött på St. Helena om han ej fjättrat pressen, Gustaf III säkerligen ieke fallit för lönmördarens band om han ej begått samma misstag, och med henne skulle Gustaf IV Adolf eller hans son ännu suttit qvar på thronen. Vi nämnde denne hans son. Man har sökt framställa honom såsom en pretendent till Svenska kronan och hviska att han har anhängare inom landet, som söka bereda honom vägen dit, a, till råga på löjligheten, utpekar man bland desse anhängare just några, dem man uppgifver som republikaner. Vi våga likväl efter alla anledningar tro, att den fallna dynastien är död för Sverige och att dess återupplifvande är lika omöjligt som återplanterandet af en stam, hvars rot man har borthuggit. Upprigtigt beklagar len tänkande fosterlandsvännen, att hon behöfde falla, i synnerhet att fallet icke inskränkte sig till monarkens personlighet allena, att man lät yran och den enskilda förföljelselystnaden hänföra sig till att i hans fall indraga hela hans familj. Men då detta en gång skett, då en ny dynasti blifvit utkorad, kan det ej mer ändras och bör det icke heller. För den förgångna kohungastammen har tiden numera utsläckt alla efvande sympathier, och man har ju längeselan sett att de, som ansågos för dess egentlige nhängare, slutit sig till den nya sakernas ordling, med lika varmt devuement som de öfrige levuerade. För folket existerar den icke mer, ch man kan med visshet förutsäga, att om nåon nu osannolik och oberäknelig händelse skule göra thronen ledig, blefve det sannolikt icke rinsen af Wasa som nationen derpå ville uppätta, kanske icke någon annan. (Forts. följer.)