kotteriet, ehuru någre sådana likväl finnas deribland, — skulle göra sig till ett verktyg åt desse pretendenter och gå deras ärender, eller skulle någon af dem möjligtvis tro sig dertill kunna begagna henne, så var aldrig något misstag större än detta. Folket har nu kommit till den ståndpunkt af insigter och egen vilja, att det känner, hvad det har att vänta af detta slags lycksökare, och om det ej förut vetat det, har en och annan som dumdristigt i förtid bortlagt masken, dragit försorg om att derom upplysa det. Folket och de,som föra dess talan, kunde omöjligen begagna ett verktyg, i fall det behöfver ett sådant, men låter ej begagna sig, och går sina egna ärenden, men sänker sig ej till att gå andras. Nej, de verklige oppositionsmännen, de som förtjena detta namn, de, som med redlig vilja och ointresserade afsigter, hvilka egenskaper vi älska förmoda hos den stora pluraliteten, förena kunskaper, upplysning och verldserfarenhet, fästa sig ej med blind tillgifvenhet vid personer — och hafva för närvarande ingen anledning dertill — utan en sansad, förståndig och derföre oföränderlig kärlek för principer; de älska icke individerne annat än så länge de få anse dem synonyma med sakerna; de älska fäderneslandet, ty de älska sin och de sinas icke ögonblickliga fördel, men stadigvarande trefnad, lugn och sällhet, och de veta, att dessa endast kunna vinnas genom fäderneslandets lycka. Det är den de söka bereda, och det är mot allt hvad som motverkar den, deras opposition är rigtad. Man har sagt att de hata konungamakten. Man har deri gjort dem orätt. De hata missbruk af denna makt, de beklaga när de misskänna sitt uppdrag, men de hata hvarken personerne eller sjelfva institutionen. De tro visserligen, att den icke blir evig, att den inom det civiliserade Europa nått sin kulminationspunkt, och att den tid icke är alltför mycket aflägsen, då den skall upphöra; men de veta äfven, att det beror af regenterna sjeilva att skjuta denna händelse tillbaka i ett aflägset fjerran, eller till dess upplysningens frukter bunnit så allmänt spridas, att folket i vår tids samhällen, liksom i den forntida fristaten, kan säga åt sina konungar, att de icke mer behöfva dem, och de fredligt och vänskapligt kunna åtskiljas. Denna ljusets allmännelighet är ännu långt borta, och det beror af konungarne att i det längsta fördröja dess påskyndande. Sådant kan ske derigenom, att de göra sig reda för tidehvarfvet och sitt förhållande till detsamma, men också endast derigenom. De måste försaka de gudomliga anspråken och nöjas med de menskliga företrädesrättigheterna. De måste icke längre tro sig till sin personlighet, utan endast genom sin embetsutöfning upphöjde öfver folket; de måste i sitt enskilda lif blifva som en af det och se sin ära deri; de måste tänka som Pomp om Yngve: Att jemna sig med dig är ej att stiga ner; de måste icke stöta den allmänna jemlikhetskänslan, som är en af tidehvarfvets vackraste känslor genom ett yttre trotsande prål, som så ofta står i en skärande kontrast till den inre bräckligheten; de måste ej tvinga folket att göra denna för dem menliga jemförelse; de måste snarare undangömma sina personer, för att framvisa sina gerningar, om de det kunna, eller i annat fall att från dem undandraga uppmärksamheten och öfver dem förmildra omdömet. Må de icke tro, att den nyfikna och tanklösa hop, som tränges för att gapa på den flärdfulla ostentationen i majestätiskt synliga uppenbarelser, utgör folket och uttrycker dess mening, aldraminst att sådant behöfs för att upprätthålla dess värdighet. Millioner födas och dö utan att någonsin hafva sett skymten af denna härlighet, men som måste tungt bidraga till dess upprätthållande, som veta, att den medtager en betydlig del af frukterna al deras svett, af deras sömnlösa nätter och mödosamma dagar, och som börja räkna efter om nyttan verkligen svarar mot kostnaden. Må de heldre se ett slags — ehuru, vi medge det, icke det aldrabästa — uttryck af folkets tänkesätt i den fromma beundran, den menlösa glädje, som några lättrörda själar yttra öfver deras tarflighet, der den visar sig, att se furstarna någon gång vara såsom andra menniskor, någon gång obehindradt lemna rum åt de naturligaste och lofigaste menskliga känslor, såsom husfäder och husmödrar, som makar och barn. Det skulle söra ett angenämt intryck, om en furste sjelfmant föreslog en minskning isitt appanage, icke så mycket för summan af statsbördornas lindring som för exemplet af välvilja för folket och af ett häraf föranledt tarfligare lefnadssätt, hvilket skulle verka högst välgörande på lefnadssättet allmänhet. Men af ännu oberäkneligt större vigt är ett förståndigt och otvunget aktgifvanle på tidens fordringar och den konstitutionella ——— rr — RR