Aftonbladet – 17 juli 1841, sida 2

en ömt älskad mdr i dödskampen; må han känna för denna mor all den outsägliga och glödande passion, som kärlek: och tacksamhet förmå uppväcka i ett: .menniskohjertaj) och må han. vara fullt öfvertys gad, att hans egen närvaro, eller någon annan, som han medför, kan rycka ifrån döden detta, för honom så dyrbara lif! . . . att resans hastighet, med elt ord, räddningens stund beror af ett skräckgifvande exempel, skulle äfven den menskligaste våga säga, då han för sent hinner fram till sin mors stelnade lik, att: han icke .på visst sätt begått ett dråp genom sitt uteblifvande, och skulle han icke, med djup och. förtviflad. ånger, tänka, att en likgiltig menniskas död likväl möjligtvis kunnat bespara honom en så gruflig. förlust? Men för paschan af Janina, uppfödd i det fullkomligaste förakt för menskligheten, var detta sätt att tänka detsamma, som att så handla; och om ban haft den minsta kännedom om rätt och orätt, så skulle han utan tvifvel, och med rätta, ansett sig mindre brottslig, den stund, då han, en :tröstlös son, offrade några slafvar åt sin innerliga och bäftiga kärlek till sin mor, än då han, såsom en vild eröfrare, förde död och lågor i en fredlig bygd. — För öfrigt måtte satrapen varit fullkomligt försänkt i sina smärtsamma tankar, under det han begaf sig till Tebelen; ty, med undantag af ofvannämnda grymheter, hvilka bevisade hans otåliga ifver, var det ingenting under hans brådskande framfart, som påminte om hans i vanliga sätt att resa, hvilket injagade hos inbyggarne en sådan förskräc kelse,; att det var ett ordspråk i Epirus, som plägade upprepas vid ryktet om hans ankomst: Låtom oss fly, visiren skall uppsluka oss! Och likväl, på en gång undransvärda och förfär liga kontrast, vare sig af en oerhördt förfinad grym het, eller af ett hånande och rysligt gäckeri öfvej de olyckor, hvarmed han plågade menskligheten, el