Aftonbladet – 16 juli 1841, sida 3

den öfvertygelse omsider blifvit allmän, att vilkoret för Sverges regeneration, för återtagandet af dess rang inom det Europeiska statsförbundet, för dess upplyftande till den grad af kraft, välstånd och belåtenhet, hvartill naturen gifvil: det hjelpkällor är, att adeln måste upphöra att vara hvad den nu är, måste upphöra som ett predominerande, allt beherrskande, stånd ! Men till detta första vilkor sluta sig flera andra. Sådana äro kännedomen om andan hos folket oeh om andan inom administrationens hela personal. Det är ett förhatligt, åtminstone alltid otacksamt, göromål att forska efter motiverna för menniskors handlingar. Men då man villgöra sig reda för en epoks karakter och någon viss samhällsbeståndsdels rådande anda, är det oundgängligt, att gå till utgångspunkten derför. Det är således i detta fall nödvändigt att undersöka hvarpå deras tillgifvenhet kan stödja sig, hvilka säga sig hysa sådan för den nuvarande styrelsen. Menniskolynnet har många varieteter och olika föremål omfattas af olika individer med förkärlek eller missaktning. Man begriper således ganska lätt, huru t. ex. en segrande eröfrares soldater kunna älska eller förguda hjelten, som med dem delat farorna och fört dem till segern, samt dervid glömma, att hans triumfer kostat landet dess välstånd eller dess frihet eller båda delarne; att national-fåfängan — ty äfven nationer äga denna svaghet — kan finna sig smiekrad af den glans, som eröfringar eller pohtisk preponderans sprida öfver styrelsen och från henne öfver landet, utan att så noga beräkna till hvad pris de blifvit köpta; att en kraftfull men upplyst despotism kan vinna anhängare, för den kraft och disciplin bon inför i ärendernas gång, för sjelfva styrkan, som bjuder aktning; att uppmuntran och hägn, skänkta åt vetenskaper, vitterhet och konster, framkalla icke blott deras idkares beundran och lofoffer, utan äfven deras, som finna behag i blomstrens doft, och ej ihågkomma, att de inga frukter burit allt detta förstår man och kan således lätt förklara, hvarföre regenter kunna blifva prisade och regeringssätt upphöjda, som i sjelfva verket missförstått sina högre pligter, maskstungit frihetens planta i sjelfva dess rot, undergräft nationens välstånd eller grumlat källan till dess andliga lif. Men hvad skäl man har att upphöja och beprisa en styrelse, som icke har att berömma sig af andra reformer i lagar eller förvaltning än dem hon, så att säga, fot för fot måst gifva med sig åt oppositionens sak, tvångets fortsatta kraf, sedan hon, så länge hon kunnat det, motverkat dem som ständerna velat införa eller tryckpressen föreslagit; som genom en planlös och tidsvidrig närings-lagstiftning tillbakahållit näringarnes blomstring och förkofran; som ej tycks ha något annat system än att fordra nya anslag och bibehålla allt gammalt föråldradt — att denna styrelse kan vinna anhängare och försvarare, sådant är i sanning icke lätt att förklara, och det torde våra förlåtligt om man misstänker, det hvarken öfvertygelse eller fosterlandskärlek varit motiverna dertill. Kastar man en blick på de personers sambällsställning, hvilka röja denna tillgifvenhet, så skall man finna, att de, nästan utan undantag, bestå af embetsmän eller sådane, som ega, åtminstone tro sig ega, nytta af det anti-nationella i systemet, som vilja vinna på hvad alla förlora, och man torde då icke göra dem så alldeles orätt, om man antager, att de älska, icke personerna, utan principerna, d. v. s. den allmänna principlösheten; att de skulle egna samma hängifvenhet, som de i dag yttra för det bestående, i morgon åt en främmance eröfrare och i öfvermorgon åt presidenten i en republik, endast de af desse kunde vänta bibehållandet på sina platser, urdseendet med deras förbättring i sina vilkor och ynnestbevis åt sina enskilda intressen. Dessa förutsättningar torde synas stränga, men vi öfverlemna åt den med händelserna bekante, alt afgöra, om sådana företeelser verkligen höra till sällsyntheterna, om icke en och annan finnes, som redan genomgått dessa skiften och på hvilka suppositionen fullkomligt slagit in, samt om den icke har något mera skäl för sig än de mångfaldiga tillvitelser, hvarmed de devuerade öfverhopat sine motståndare. (Forts.) RÄTTEGÅNGSOCH POLISSAKER. -— Fr Stannare hada 3 an had wvalat carla