Aftonbladet – 16 juli 1841, sida 2

verklig vänskaps milda och starka inflytande tämja denna okufveliga själ. Det var således för sin mor, sin syster, sipa tre hustrur, som Ali gömde de skatter af ömhet, bar ägde i sitt hjerta .... Om Kbhamco, hans mor, älskade honom så högt, så var detemedän dessa ord: Bistå mig min mor! voro de enda, hvilka denne man, som annars med en så hånande ironi gäckade alla gudomliga och menskliga lagar och straff, aldrig uttalade utan rörelse och vördnad. Gällde det att fäkta för sitt lif i en drabbning eller vid mördares angrepp, så kände Ali af Tebelen, hvars lejsn-mod aldrig svigtade eller vek för någonting; Ali, som genöm sina brott förskaffat sig en så förfärande ensamhet bland alla dödliga, i farans stund det oöfvervinnerliga behofvet att, genom dessa för honom heliga ord, åkala sin mors minne, den enda religion, den endå tro, han vågade och vårdade sig om att stödja sig På, det stöd, den moraliska kraftspänning, som uppehåller och lifvsr oss vid stora öfverhängande lifsfaror. Om Khamco, hans mor, älskade honom så högt, så var det emedan bennes moderliga instinkt säkert hade uppenbarat för henne, att det skulle komma en dag ..... då hon skulle få säga åt sin son: Hämna mig! och att denne son oupphörligt ända till sitt lifs slut skulle uppbjuda hela styrkan af sin makt, alla ränker i sin samvetslösa och blodiga politik, hela den vilda kraften af sin tygellösa vilja, för att på sin moders fiender taga en hämnd, tusen gånger rys!igare än den skymf, de tillfogat henne. Om Emineh, Zobeide och Vasiliki, så sköna, så trogna och kärleksfulla, älskade Mehemed Ali gränslöst; om, genom delta underbara och förskräckliga öde, som tyckes sväfva öfver denne mans lefnad, dessa trenne makar, så ovanligt tillgifna, omkommo på ett tragiskt och oförmodadt sätt: så visar den frätande sorg, som för alltid öfverlefde dera i Alis af Tebelen förtviflade bjerta, huru högt dessa ädla qvinnor voro älskade, och hvilken ren perla af helig och religiös ömhet naturen stundom, genom? en oförklarlig kontrast, finner nöje i att nedlägga uti djupet af de svartaste och nedrigaste själar. — — Ali var således ännu blott en yngling, när Khamco, Vely-Beys enka visade sig så likgiltig för den